Absolut ingenting

Semester. Jag går långsamt med en dammtrasa genom rummen och stryker där det behövs. En fluga surrar. Jag rätar till tavlor och ställer prydnadssaker i ordning. Några fåglars sång genom fönsterspringan. I övrigt tyst.

Ingen musik. Ingen som ringer. Eller just ja, telefonen är på ljudlös.

Så jävla tråkig din tillvaro ter sig, säger du.

Men inte för mig.

Tvättmaskinen jobbar. Jag har skurat toaletten och diskat upp några grytor. Sedan har jag öppnat en av alla skräplådor här hemma. Den svämmar över av komihåglappar, gummisnoddar, gem, nagellack och pennstumpar.

Nästa låda har också fått sin andel av ovan beskrivna mix. Samt en miniräknare, ett radergummi, tavelkrokar, garn, knappar, tändare och ett recept på kålrotsgratäng.

Jag städar lådorna. Slänger lite. Rullar upp lite löst garn runt en papperslapp. Lägger saker på sina rätta ställen.

Inte är det på grund av städmani som jag håller på så här varje sommar. Jag vet att det är meditation jag sysslar med.

Jag brygger en kopp kaffe och sätter mig i soffan med öppet fönster mot den gråblå himlen och bara dricker. Ser ångan från koppen sträcka sig i en virvel mot taket. Den enda rörelsen i rummet.

Det är tjat om Sicilien, Marocko och andra exotiska resor. Och visst vill jag! Men jag vill nåt annat ännu mer!

Nätterna är så svidande ljusa nu. Morgnarna är rosa. Kvällningen så blå. Vinden spelar i björkarna. Och det droppar av sommarregn från mitt tak. Jag vill inte härifrån!

Och mina rum! Mina enkla rum fulla av ritblock och kolpennor, böcker, kristaller och mjuka kuddar och filtar.

På köksbordet står en mörk träskål med två avokadon och ett tänt ljus i en enkel järnljusstake. Bara det.

Och visst, man kan ju resa på hösten. Men jag vill inte heller missa guldiga september, stillhetens oktober, novembers mjuka kravlöshet. Sen är det ju jul. Och den vackra, vita tystnaden som sedan omsluter hela mig och världen. Takdropp, blånad himmel, snödroppar och vitsippstid.

Hemmavid.

Som jag älskar när absolut ingenting händer.

Jag ryser av kärlek till detta.

Jag blir till i detta tomrum. Här finns utrymme att andas.

Till synes är det här inget. Klockans tickande och hjärtats. Detta dammande och plockande och hemmasittande och kaffedrickande i min mjuka soffa. Ändå. Det är här jag är och här jag mest vill vara. Är det det här som kallas lycka? Förnöjsamhet? Det finns nog ändå bättre ord.