När världen hotas av våld och eld och död
min värld
och den stora
och jag anstränger mig för att hålla ihop
stå ut
får bepansra hjärtat för att kunna se på nyheterna
eller sitta på en vanlig middagsbjudning
“Gråt inte! Var inte så jävla känslig!”
“Jag är precis så jävla känslig som jag är.
Varken mer eller mindre.”
Man har sagt mig vad jag lider av
men det skiter jag i
Liksom ödlan sitter jag blick stilla
bidar min tid
försöker invänta mitt ögonblick
för att sedan röra mig i ilfart
när tiden är inne
När jag försöker vara en bra kompis
snäll
omtänksam
stöttande
kärleksfull
Men hur snäll är jag mot mig?
Hur mycket kärlek visar jag mig?
När jag tvingar mina känslor i schack
trycker ner mina egna behov
för att få finnas för den andra
I vilken kärlek ska jag bo
om inte i min egen?
Jag har slutat låtsas stark
Jag är starkskör
Skörstark
Evigt kluven
vilar jag
i mina känslostormar
När allt rasar samman
den stora världen
och min lilla
lägger jag mig som en boll
under duntäcket
nynnar bort min ångest
går in i tunnlarna
bakom bröstbenet
De
där lönnarna evigt brusar
sin försomriga älskvärdhet
Där solkatter leker
uppsluppet
i mitt ansikte
bara för att
När smärtan
blir som en tidsinställd
tickande bomb
som en vass pilspets
rakt in i köttet
ett skrik
som ett eko som
roterar, roterar
och stiger
i en spiral
till falsett
spränger i huvudet
så tänker
jag
att jag behöver en ängel
En enda liten sketen ängel
kunde väl tassa genom rummet nu
Jag tycker inte det är för mycket begärt
Kommentera