Änglarna

Foto: Elisabeth Labbaci

Genom hela livet har intressena varit mer eller mindre desamma, med små variationer. Visst är det fascinerande hur lite man egentligen förändras, på ett plan, genom livet? Hur kärnan finns där hela tiden. Och i intressena, fallenheterna, finns ju också hintar om ens livs syfte, varför vi är här.

I skolan var det alltid språk och text. Bild och form. Filosofi, psykologi och religion. Där låg alltid mina styrkor och min glädje. Tidigt blev det tydligt för mig att jag inte var skapt för naturvetenskap. Ändå kämpade jag och hade mig. Fast jag hade svårt att hålla ögonen öppna när vi gick igenom alla djurs tänder och spillning på biologin. Men lyckan när jag äntligen fick börja gymnasiet och slippa all naturvetenskap och bara läsa en enda mattekurs till! Jag kunde ha slutat direkt efter multiplikationstabellen känns det som nu. Jag hade annat jag ville lägga min dyrbara tid på. (Inget fel med naturvetenskap alls. Jag har stor respekt för det. Det var bara smärtsamt övertydligt att det inte var mitt gebit.) Nu fick ägna mig och åt språk, bild och humaniora rent generellt. Jag valde såklart helklassisk humanistisk linje i gymnasiet för att jag skulle få ha både tyska, franska, latin och klassisk grekiska. De klassiska språken är fortfarande de roligaste ämnen som jag någonsin har fördjupat mig i. En perfekt blandning mellan språk, ordkunskap, grammatik, dikt, filosofi och konst.

Jag fick höra att det bara var blivande präster som läste helklassisk humanistisk. Men det var en perfekt utbildning för en poesiskrivande, andligt spirande, bildbesatt språklärare också kan jag lova.

Hjärtat vet.

Mitt hjärta visste tidigt.

Under en tid när jag bodde i London, för att fördjupa mig i bild och konst, besökte jag under en period Tate Gallery eller National Gallery dagligen. Bara att få röra mig genom rummen med alla målningar i. Sitta länge och bara titta på en. Eller bara sitta i ett av rummen och titta på människorna som rörde sig genom det, vara bland konsten. Sitta där och skriva eller teckna. Jag var hemma där, trygg, lycklig.

Jag tyckte mycket om avbildningar av människor. Jag fastnade ofta för ansiktsuttryck, miner eller kroppsspråk/ställningar och iakttog vad människorna gjorde av sina armar och händer.

Senare i livet när jag började intressera mig för religiösa bilder så handlade det mycket om kroppsspråk, armar och händer. Så mycket som sades där. I en bild kunde lika mycket finnas som i en hel bok, av andlig natur, som jag läste.

Änglarna på bilden köpte jag på en resa till Assisi, Italien för ett par år sedan. (I mitten sitter dock en älva på en smyckesask som kommer annanstans ifrån.) Jag hade länge drömt om att få besöka Franciskus hemstad. Och det är den mest magiska resa jag någonsin har gjort, på flera olika plan.

I en liten oansenlig butik hittade jag den gammelrosa ängeln längst till vänster i bild. Hon påminde mig om en ängel jag hade i en av mina latinböcker med dikt. Men vid det här laget visste jag också vad hennes öppna armar och öppna handflator betydde, den djupare innebörden till varför hon stod så. Precis som jungfru Maria. Hon visar på den kvinnliga energin (yin – månen, det passiva, det mörka, det kvinnliga). Och den första nyckeln till ett liv fritt från lidande. Tillåtelse. Hon säger: “Jag tillåter allt.”  Ett annat sätt att säga det på är Jag har inga som helst klagomål. En av de vackraste principerna i universum. Just därför får hon agera skyddsängel i sovrummet.

(Här kan du läsa mer om den djupare innebörden av tillåtelse.)