Foto: K J Payne
Jag sitter i ett sammanhang där det länge och väl talas om ett barn. Han är 9 år. Han har vissa problem i skolan, koncentrationssvårigheter och är utåtagerande. Han har nyligen fått diagnosen ADHD. Nu talas det om eventuella ytterligare diagnoser. Har han kanske en depression eller är han bipolär?
Han är 9 år. Han har levt i sin kropp i 9 år. Han är ett barn. Han utvecklas. Han håller på att lära sig hur det är att vara människa.
Det är nåt med alla dessa diagnoser som haglar över oss idag. Att försöka ringa in problemet, sätta en etikett på det, stoppa in lite mediciner. Så. Fixat. Och nu ”vet” vi i alla fall vad det är.
Det är inte fel i hjärnan på alla människor som är obekväma eller som inte ”passar in” i vårt konstlade samhälle där farten bara tycks accelerera för varje år. Man behöver inte vara sjuk för att man inte mår bra.
Innan både psykiatriska/neuropsykiatriska diagnoser och mediciner, så gäller först och främst detta, för såväl barn som vuxna; att lära sig att vara med det man upplever. Att lära sig att handskas med det. Det kommer alltid först (om inte situationen är livshotande). Sen kan man, i vissa extrema fall, eventuellt behöva sätta in mediciner. Men alla människor, vare sig man har en diagnos eller inte, mår bra av att lära sig att vara med det som finns inom, att lära känna sina känslor och upplevelser och reaktioner.
Inom alla medicinska läror med ett visst mått av klokhet så är det också så, att när ett barn mår dåligt psykiskt, så börjar man med att titta på föräldrarna. Inte skylla på föräldrarna. Men titta på dem.
Barn är oerhört tight knutna, beroende av, föräldrarna. Det är ofta det känsligaste barnet i en familj som agerar ut en dysfunktionalitet som finns inom familjen eller en smärta som finns hos en eller bägge föräldrar, men där locket läggs på. Det som de vuxna vägrar tala om, det agerar det känsligaste barnet ut.
”ADHD”, ”magbesvär” och ”depression” hos barn kan helt enkelt vara en spegelbild av vad som finns hos de nära vuxna. Högkänsliga barn behöver inga ord, de ser ändå, de känner ändå. De plockar upp vad som finns i familjen även om de inte själva förstår vad det är som händer.
En quick-fix kan kännas som lösningen, men är egentligen bara att skjuta problemet framför sig. Symptombehandling är inte svaret. Ett barn som mår dåligt behöver inte först och främst medicin, utan miljön behöver ses över. Jag vet att vi lever i ett samhälle där farten bara tycks öka och öka och ingen har tid för nåt. Men vi kan inte medicinera bort känselspröten hos högkänsliga barn. De finns där för att lära oss nåt. Alla högkänsliga människor finns bland oss för att göra oss uppmärksamma på nåt som vi behöver se, men som vi blundar för.
(Se gärna denna intressanta dokumentär om ämnet.)
Tack
Mycket viktiga aspekter. Någon stans behöver det komma ut…
Kolla gärna på kunskapskanalens
” att växa upp i turbosamhället”
En mina kloka gamla lärarna jag haft belyser det du utrycker.
Det är kanske dags att skapa ett nätverk.
Må du skapa en fin kväll!
Hälsning
Monica
Tack, Monica! Och tack för tipset. Ha det bra du med! Kram
Tack. Jag är mycket engagerad i ämnet. Hoppfullt att det finns fler som vill uppmärksamma detta. Jag förstår om du inte orkar läsa all min text <3. Skriver ändå.
Det finns så många olika faktorer som spelar in. Det som också är viktigt är att minnas att det ALLTID är majoriteten som skapar normen. Majoriteten avgör vad som "anses" normalt varefter samhället och skolsystem osv utformas. Det betyder ju inte att det är fel på de som inte tillhör majoriteten men minoriteterna får större utmaningar med att förhålla sig till alla regler och riktlinjer.
Ett exempel är autism. Iris Johansson har skrivit intressanta böcker om hennes barndom och uppväxt och vad som "räddade henne". Idag är hon i allra högsta grad en välfungerande vuxen som verkligen använder sin förmåga att hjälpa/stödja andra vuxna och barn. Hon hjälper andra vuxna människor som kanske passade in i normen under uppväxten men som vuxna nu ändå har behov av att återskapa kontakten med sig själva eller "läka" sig själva. Det verkar som om Iris som vuxen lyckats finna en väg att använda sin speciella/sanna förmåga på ett utomordentligt sätt och förmågan är verkligen speciell vilket gör att många verkligen har "behov" av att få hjälp av just henne. Därför att hon är den som ser/förstår sånt som ingen annan någonsin kunnat se/förstå. Tänk om alla normalbegåvade som lever med autism bara har en väldigt annorlunda världsuppfattning (jämfört med normen) och ett annorlunda förhållningssätt till livet. Och att det ska vara så. Och att det inte finns det minsta "fel" i att det är så. Men vårt samhälle har varit såå begränsade i att bemöta dessa barns behov så de blir mer eller mindre galna.. ..även om de inte var det från början. Från början var de bara annorlunda och oförstådda för att majoriteten alltid utgår från sig själva och majoriteten har ett annat förhållningssätt el världsuppfattningsförmåga el ett annorlunda neurologiskt system osv.
Det jag ser är att olika individer har olika FÖRMÅGOR oavsett hur extremt annorlunda eller onormalt det verkar vara. Och skola och föräldrar och vuxenvärlden och samhället i stort MÅSTE börja bejaka och bemöta ALLAS olikheter. Om någon ställer till med problem så är det inte "ett fel" på den enskilda individen. Man måste börja se att ett sådant "stökigt"/annorlunda barn förmodligen aldrig fått rätt typ av bemötande från omgivningen och om någon är ovanlig så kanske omgivningen behöver öppna upp och se sin egen del i situationen. Det behöver inte vara något "fel" på någon. Om ett kommunikations -eller inlärningsproblem, -eller sociala utmaningar, -eller ohälsa, -eller starka reaktioner uppstår så MÅSTE man bara finna en lösning tillsammans. Det är ALDRIG en individs "fel". Det kan däremot vara så att just den individen kommit till världen för att förändra och upplysa oss andra om något viktigt som vi behöver lära oss och utveckla. Och det är just vi som får möta denna utmaning för att det är just vi som behöver lära oss något av situationen. Det är en GÅVA.
Allt hänger samman. Alla är en del av vårt samhälle och det är alltid omgivningens bemötande el okunskap el omedvetenhet som skapar handikappen. Och alla som har funktionsnedsättningar eller handikapp eller vad som helst som är en extra utmaning för omgivningen skall bli uppbackade och alla inblandade måste ifrågasätta sig själva och se sin egen del. För det är allas ansvar att se till att det fungerar och att enskilda individer inte kommer i kläm för att skola och samhälle och övrig omgivning inte fungerar som det borde.
Tycker inte att vårt skolsystem/utbildningssystem backar upp alla individer. Tycker bara att fler och fler hamnar i utanförskap. Fler och fler får diagnoser istället för att vi ifrågasätter systemen. JAG IFRÅGASÄTTER SYSTEM som inte fungerar. Tydligen tycker jättemånga att skolan är jättebra. Jag tycker att den är kass. Och det jag skrev om här ovan är en av anledningarna till att jag kritiserar nuvarande skolsystem så hårt. Jag är utbildad lärare men arbetar inte som det. För jag ställer mig inte bakom nuvarande system. Jag tycker att det är ohållbart och det är definitivt inte till för alla och jag kan inte se att det stödjer barnen i DERAS individuella utveckling. Det finns bra lärare/skolor men skolan ska vara till för ALLA och stödja alla och så är det inte idag! Jag kan inte tycka att det är "okej" att det är som det är idag.
Dessutom behöver vuxna (föräldrar och andra som arbetar m barn) mer kunskap om Indigobarn och Kristallbarn. De kommer med nya tidens energi och dom kommer bara att bli fler och fler och det finns anledning till varför de reagerar som de gör och dom här barnen är ju inte "svaga" i sin energi och fler bör ta deras reaktioner på allvar så att det inte går överstyr. Om vi (vuxna/äldre generationer) har energi som är kraftfull som en vanlig bomb så kan man jämföra det med att dessa barn och ungdomar har energi som är lika kraftfull som en atombomb…
Att medicinera är som att blunda för egentliga "orsaker" och aldrig nå kärnan av problematiken. Jag är MYCKET skeptisk till medicinering. Både för vuxna och för barn. Och det finns så mycket kunskap och forskning om hur kost, substanser, kemikalier, grundstrukturmönster, födseltrauman mm mm påverkar oss. Men definitionen "energikropp" används inte ens. Varken inom psykiatri eller inom traditionell västerländsk sjukvård.
Det är ju inte bara diagnostisering av ADHD mm som ökar. Det finns en mängd sjukdomar och diagnoser som blir allt vanligare både bland vuxna och ungdomar. Diagnoser som fler och fler får utan att någon utomstående ens försöker söka förklaringar eller utreda egentliga orsaker. Och det är ju läkemedelsindustrin finansierar forskning och de är inte intresserade av att forska så läge de inte tjänar några pengar på att ta fram mediciner. Och mediciner är inte vad som behövs och därför har det bara tagit stopp. Trots att fler och fler får diagnoserna. Och många blir långtidssjukskrivna men ingen ifrågasätter ev orsaker el brister i samhället trots att det kostar samhället en massa pengar. ME och MCS är exempel på ett par sådana diagnoser. Läkare har väldigt dålig kunskap och det finns egentligen ingen som helst behandling. Men det finns ALLTID orsaker och förklaringar och svar. Fast dom kan vi bara finna om man verkligen vill och om man har ett öppet mind och om man söker svaren på "rätt ställe". <3
Tack, Maria, för din långa, fina kommentar. Jag är också engagerad i frågan och håller med dig i så mycket i det du skriver. Vi skapas olika för att det är meningen att vi ska vara olika. Dessa olikheter ska inte medicineras bort, utan vi behöver ta vara på styrkorna. Stort tack! Kram <3