Att inte vara något alls

Det är viktigt att bestämma sig, säger någon.

Men jag håller inte med. Inte när det gäller att sätta etiketter. För mig är det viktigt att inte bestämma mig. Att inte vara något särskilt, att inte placera mig i nåt fack.

Det kan handla om att äta veganskt i ett par månader för att sedan sätta tänderna i en laxfilé. Om att jobba för kvinnors rättigheter, men vägra kalla sig för feminist. Om att dricka vin. En gång i halvåret. Om att älska Jesus och Bibeln, utan att vara kristen.

Jag talar inte om mig själv nu, utan dessa är exempel. Man får bara vara den man är. Göra det som intresserar en och det som klingar rätt för en. Utan att behöva kalla sig vegan, feminist, nykterist eller kristen. Och sen försöka leva upp till dessa begränsande ord.

Det finns en frihet och en lätthet i att inte vara något särskilt.

Jag har själv väldigt svårt för att kalla mig för olika saker. Jag vill inte tillhöra någon grupp, utan bara vara den jag är. Och att varje dag, på nytt, känna in vem jag är.

Jag upplever att man lever mer autentiskt när man vägrar bestämma sig. Jag lever inifrån och ut hela tiden. Känner efter, gör vad som känns rätt för stunden. Ofta gör jag väldigt liknande val – men inte alltid. När man har bestämt sig är det så lätt hänt att man lever utifrån tankar som man en gång har tänkt. Men som kanske inte är aktuella i just det nya nuet.

När man inte har bestämt sig och inte är något särskilt, så är det som att man är mer levande. Man är mer lyhörd för sina egna inre signaler. Man lyssnar in hela tiden. Och bestämmer sig hela tiden på nytt.