Att landa efter Marocko

Courage is to be yourself in a world that constantly asks you to be someone else.

När planet gör sig redo för landning, efter min vistelse i Marocko, blundar jag. Jag blundar alltid vid landning. Jag vill känna, inte se, när jag landar.

Ändå tar det tid att landa. Nu har det gått tio dagar sedan planet landade. Trots det är det som att jag är kvar i luftutrymmet mellan Marocko och Sverige.

Verklig landning tar tid. Att landa i vad man har varit med om och i det nya. För efter en omvälvande resa blir livet hemma aldrig sig likt. När vardagens rutiner tar vid är något förevigt annorlunda.

Jag kände mig så länge dragen till Marocko. Av skäl som är uppenbara. Men också av helt oförklarliga skäl. I mars åkte jag dit för första gången. Det var en otrolig resa in i Saharas öken och min egen. Jag har skrivit om det här.

Och jag är glad att jag åkte på en organiserad resa. En så väl organiserad. Säker. Ändå visste jag samma dag som jag landade i Marrakech i mars att jag skulle bli tvungen att återvända själv. Oorganiserad. Osäker. Jag behövde myllret, tomrummet och äventyret. Och jag behövde framförallt vara utlämnad till mig själv.

Jag har hört mig själv säga, sedan jag landade, att min resa var underbar. Underbar. Det är ju såna adjektiv människor använder efter resor. Men det var inte underbart, inte bara. Riktiga resor är riktiga grejer. Och sånt som tränger sig in i kärnor är sällan bara ljuvt. Det behövs något vasst för att få kärnan att spricka. Mycket är bortom alla adjektiv jag känner till. Där stämband eller bokstäver inte räcker.

Men visst är det väl så att människor använder samma adjektiv om resor som de gör på frågor om hur de mår? Underbar och bra är sätt att slinka undan. Man kan sätta punkt där.

Jag gjorde en två veckors rundresa i Marocko. Den startade i Marrakech och gick sen längs atlantkusten och vidare upp i bergen och tillbaks till Marrakech. Essaouira, Sidi Kaouki, Agadir, Anglou beach, Sidi Ifni, Legzira beach, Tiznit, Tafraout, Taroudannt och Imlil. Varje typ av landskap behövdes för den inre resa som jag var utsänd på. Havet öppnade upp. Bergen fördjupade. Och Marrakechs myller hjälpte mig att stänga igen.

Jag sov max två nätter på samma ställe. Jag reste själv men berikades av så många meningsfulla möten under resan. Varje människa som jag träffade här kändes som utsänd. Så viktig blev varje person under min resa. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om så gott som varje möte där.

Atlantkusten var så oerhört vacker att hjärtat nästan stannade. Jag tror faktiskt att det gjorde det vid ett tillfälle. Jag riktigt uppfattade tystnaden inifrån bröstet. Och efter det var hjärtat öppnat och jag kände en helt ny sårbarhet i mig. En sårbarhet som blev en förutsättning för att det alls blev en resa. Inuti.

Under delar av resan hade jag en privat chaufför. Jag minns vid ett tillfälle, när vi just hade träffats, och jag skulle bada. Det var väldigt stark vind på stranden där jag var så det var en omöjlighet att lämna mina saker där. Dessutom kunde jag ju heller inte lämna dem på stranden pga stöldrisk när jag badade. Så jag bytte om till badkläder i bilen och tog bara med mig en handduk och en vattenflaska, lämnade allt annat i bilen. Och gick sedan kanske 300 meter fram till stranden där jag lämnade handduken med vattenflaskan på så att den inte skulle blåsa bort.

Jag simmade till djupt vatten och väl där ute, under gassande solsken, så slog mig tanken hur utsatt jag skulle vara ifall chauffören bara hade lämnat mig där, kört iväg. Jag skulle stå helt ensam i en baddräkt på en strand i norra Afrika. Utan pengar, utan pass, utan telefon. Utan någonting. Det knöt sig i magen och jag visste att jag var tvungen att smaka på den känslan. Det var en del av resan. Utsattheten. Men sedan också tilliten. Jag var tvungen till tillit. Och visst stod han sedan där när jag kom upp. Alldeles skakig av rädsla och med ett par tårar i ögonvrån. Alltså jag. Han blev bara upprörd av att höra att jag ens tänkt tanken att han skulle lämna mig där. Jag blev tvungen till tillit – men paradoxalt nog kan tillit inte tvingas fram. Den mognar fram. Som en apelsin under Marockos heta himmel.

Kvällarna längs kusten var svala. Uppsalas kvällshimmel i sommar har definitivt varit varmare! Det var 17 grader på kvällarna och jag fick använda kofta. Kvällsvyerna var smärtsamt vackra som ni ser. Just dessa är från Sidi Ifni.

Hela atlantkusten var makalös. Men den gamla hippiestaden Essaouira berörde mig mest. Utan att jag egentligen kan förklara varför. Den lilla fiskestaden hade en alldeles unik energi. Och vi klickade.

Jag hann fastna så för en restaurang i Essaouira som heter Let’s camel. Åh, myyysfaktorn! Livemusiken! Maten! Människorna! Miljön! Det är en dröm för mig att få återkomma till Essaouira och Let’s camel. Här en video för att försöka illustrera. Och när jag filmade spelade de typ själva ledmotivet till min resa. I did it my way.

Yes, there were times, I’m sure you knew
When I bit off more than I could chew
But through it all, when there was doubt
I ate it up and spit it out
I faced it all and I stood tall
And did it my way

Alltså, jag skrattar högt nu när jag tänker på Let’s camel!

Om besöken i bergen kan jag inte riktigt skriva än. De ligger fortfarande djupt därinne och processar. Vid kusten låg öppnandet av hjärtat. I bergen fanns fördjupningen. Fördjupningen av vad? Jag vet inte. Jag har verkligen inte ord. Men ord som ligger nära är tillit till mig. Tillit till andra. Tillit till livet. Fast jag vet att tilliten bara är en. Och ligger nära andra begrepp, som trygghet. Men hur ska jag fånga detta i något så futilt som språk? Jag kommer inte lyckas. Men några bilder bjuder jag på. Kanske går det att förstå vad som händer i en nordbo vars ögon får dricka detta?

På kvällarna åt jag tagine och kaktusfrukt. Det är lätt att undvika kötträtter i Marocko, om man som jag är lagd åt det hållet. Maten var så oerhört god. Grönsaker och frukt smakar mer.

Om du dras till en ensamresa, tveka inte! Jag tror på att lyssna på sånt. Det är just när jag har känt mig tvungen att resa som jag har utvecklats mest. Det är lite som en förälskelse, en oförklarlig attraktionskraft mot en plats (människa) sätter in. Och man måste bara utforska vad det handlar om. För intuitivt så vet man att det finns något att hämta där. Annars skulle den där kraften aldrig uppstå. Och efteråt så är man en ny människa. Visst är det så med romanser också? Vem förblir densamma efter en djup förälskelse?

För första gången fick jag möta fattigdom på riktigt, i en så stor omfattning. Och den utsatthet som den för med sig. Fattigdom går inte att få förklarad för sig. Den måste upplevas för att gå in. Och jag tror aldrig att den kommer lämna mig. Den smärtan! Jag kände den själv i bröstet. Och grät andras tårar. Men som så mycket annat i livet så är även detta paradoxalt. Här fanns också en rikedom som tog andan ur mig. På ett annat plan. Där vi är fattiga i Sverige.

Efter hemkomsten kom tystnaden. Det stumma. Jag lagade mat, hängde tvätt, vattnade blommor och badade utan att känna nästan någonting. Mer än bedövning. Det finns en tydlig skillnad mellan bedövning och avsaknad av känslor. Som går att observera för den som är uppmärksam. Och jag har lärt mig känna av stumheten som ett varningstecken. För hos mig är den en skyddsmekanism som lägger sig över alla känslor, både “goda” och “onda”, och den är i vägen för min utveckling.

Jag har lärt mig tycka om den skoningslösa sårbarheten. Att släppa taget, att släppa in. Omfamna vad det än är som kommer. Men för skoningslös sårbarhet krävs styrka. Och styrkan kommer och går.

Men efter resan känner jag ännu djupare hur viktigt det är att vara grundad i sig själv. Att vara sig själv sann. I en värld där alla ber en om att vara annorlunda. Du är här för att vara dig själv!

Jag vet inte när jag kommer landa från min resa. Hur lång tid tar en landning? Var börjar en resa och var slutar den? Frågor som är omöjliga att besvara.

Jag fascinerades mycket av bönen i Marocko. Böneutropen som skedde ett flertal gånger per dag. Som en påminnelse om Gud. Vem behöver inte en påminnelse om Gud?

Jag fascinerades också av hur människorna bara kunde stanna av sitt vardagsliv och mitt i vardagssysslorna, var de än befann sig, släppa allt och lägga sig för att be.

Jag vill också leva så. Jag behöver ingen bönematta och jag behöver inte knäböja, men flera gånger varje dag behöver jag släppa allt i vardagshetsen och rikta min uppmärksamhet mot Gud, hjärtat, andningen och det faktum att jag lever.

For what is a man, what has he got
If not himself, then he has naught
To say the things he truly feels
And not the words of one who kneels
The record shows I took the blows
And did it my way

Ett särskilt, från hjärteroten, tack till Hassane, Mohammed, Ibrahim och Denise – människor från min resa – som fungerade som mina guider i det inre och det yttre hela tiden, utan att veta om det. Utsända just för mig. Så oändligt tacksam är jag för er.

(Jag använde chaufförstjänst hos Morocco Best Tours och kan varmt rekommendera det företaget om du vill göra en liknande resa i Marocko med chaufför.)