Ibland är det lätt att känna kärlek för andra. Vissa människor blir man glad bara man ser. Eller när man hör deras röster. Jag älskar den där känslan av kärlek som stiger inom mig. Jag har lätt för att älska och det är jag glad för.
Men det finns människor som är svårare. Där man inte känner kärlek i mötet. Eller där man både kan känna kärlek men också ett lager av irritation.
Jag har varit konfunderad i dessa möten. Jag har helt enkelt inte riktigt vetat hur jag ska förhålla mig till dessa människor. Jag vet att om inte kärlek finns där naturligt så är det inget jag vill forcera fram. Jag känner det jag känner. Å andra sidan vet jag att jag känner det jag känner ofta för att jag uppfattar människor på ett särskilt sätt. När jag har nedvärderande tankar om en människa har jag helt enkelt inte sett hela människan. Det är något jag missar.
Det fanns en tid då jag kunde ta upp ett liknande fall med människan som jag kände irritation på. Om jag tyckte att en person var för osjälvständig kunde jag till exempel prata med henne om en annan person som jag tyckte var för osjälvständig. Jag tog alltså upp det som ett problem jag behövde hjälp med att lösa. Och så hoppades jag att myntet skulle trilla ner.
Det slog mig aldrig, på den tiden, att det var något i mitt eget förhållningssätt som det var fel på. Att jag kanske borde låta folk vara som de är och istället titta på varför jag hade så svårt med att människor var för osjälvständiga.
Jag slogs mer och mer av att jag inte ville döma människor. Mest för att jag kände att jag inte ville bo i den miljön, av giftiga tankar, irritation och den smärta som följer på vissa tankar och visst prat om människor. Just därför blev det svårt. Jag ville inte forcera fram “bra” tankar. Men jag ville heller inte ha “dåliga” tankar om dessa människor. (Med “dåliga” tankar menar jag alla som gör mig illa när jag tänker dem samt allt som skulle göra dem illa om de kunde höra mina tankar.)
Jag testade nåt nytt som långsamt hade växt fram i mig. Jag testade att bara släppa alla tankar om andra som inte var kärleksfulla. Det låter kanske svårt, men var det egentligen inte. Istället för att gå in i tankegångar som kretsade kring irritation och hur vissa personer borde bete sig, så släppte jag bara taget. Undvek att överhuvudtaget tänka på dem. Jag tänkte helt enkelt på annat.
Det kändes inte frustrerande som man kanske kan tro. Det var inte så att jag tryckte ner tankar. Jag bara genomskådade dem, genomskådade hur futila och oviktiga de var, så jag lät dem passera. Jag fördjupade mig aldrig i dem.
Jag hade också ett par personer som jag tydligt kände att jag behövde “förhålla mig till”. Jag visste inte riktigt vad jag tyckte om dem och om jag fortfarande ville ha dem i mitt liv. Även där slutade jag att tänka på dem. Jag bara släppte det. Slutade att alls ha åsikter om dem – tänkte inte på vad jag hade för åsikt, helt enkelt. Började istället att förhålla mig till dem i varje nytt ögonblick som vi sågs. Och inför varje gång som vi sågs ställde jag istället frågan; vill jag ha den här personen i mitt liv just nu, dvs de närmsta timmarna?
Det var väldigt befriande. Vi lever alltför ofta efter färdiga tankegångar som vi har haft om andra människor i egna huvuden. Vi bestämmer vem vi gillar och vem vi inte gillar och varje gång vi träffar en person behandlar vi den då efter de mentala bilder vi gjort om henne i eget huvud. Det dödar äkta möten, förmågan att verkligen se den andra människan i just det ögonblick vi befinner oss. Människor är föränderliga. Människor är varken bra eller dåliga. Och vi behöver inte ta ställning till människor och bestämma oss för hur vi ska förhålla oss till dem.
När “dåliga” tankar dyker upp kan vi också släppa dessa. Vi mår bäst av att släppa dem. Dina tankar kommer skrika: Jag måste tänka på detta, annars kommer jag att bli utnyttjad av den här personen! Men det är inte sant. Vi blir inte blinda bara för att vi släpper återkommande negativa tankar om någon. Vi har redan sett det vi har sett. Och vi fortsätter att vara levande och uppmärksamma i varje möte. Vi ser faktiskt mer när vi släpper onödiga, skadliga och upprepande tankar. Vi blir helt enkelt mer uppmärksamma på verkligheten.
Det mest fantastiska som kan hända är att vi faktiskt inte skapar en människa som vi inte vill ha genom våra förminskande tankar och låga förväntningar på den andra. En människa känner av om vi har låga förväntningar på henne. Det har otaliga undersökningar med skolelever visat. Vi låter människor vara. Vi låser inte in dem i fack utan ger dem den största gåva vi kan ge en människa om och om igen; Vi är bara där, uppmärksamma, närvarande, lyssnande, tittande, utan dömande tankar om vilka de är. Människor kommer känna att de inte blir dömda av dig och de kommer att tycka om att vara nära dig på grund av det, utan att de förstår varför. Precis som vi tycker om att vara nära alla levande varelser som inte har tankar om oss, till exempel katter, hundar och bebisar. Du kommer också uppleva ett ökat välmående av att inte döma den andra. Jag är säker på det. Testa, så får du se.
Kommentera