Att leva utan man

Det är en relativt kort tid i mänsklighetens historia som vi har fått njuta av lyxen att kunna leva i ensamhushåll. Som ensam vuxen eller ensam med barn. För mig är det ett tecken på att vi har det bra och att kvinnor numera kan försörja sig själva.

Det framstår alltid som så problematiskt, att vara ensamstående förälder t ex, och alla ensamhushåll i Stockholm antas vara ett tecken på att vi är ensammare än någonsin. (Vi har tydligen fler ensamhushåll i Stockholm än nån annan europeisk huvudstad.)

Men att leva utan partner behöver inte vara ett tecken på att man känner sig ensam. Jag är säker på att det finns minst lika många ensamma människor som lever i relationer där de känner sig nödgade att stanna pga olika omständigheter. Ensamhet är ett inre tillstånd.

Däremot är det ibland lättare att leva normativt. Bara ett par generationer tillbaks så ansågs en kvinna vara mannens egendom, att förfoga över hur han ville. Våldtäkt inom äktenskap var fullt lagligt. Som kvinna hade man ingen rätt till sin egen kropp, utan den tillhörde den man som man gift sig med. (Som man ofta gift sig med för att helt enkelt få mat på bordet, för att ha försörjning.)

Detta har lyckligtvis förändrats. Men det är inte alltför länge sen som Sverige faktiskt såg ut såhär, som sagt bara ett par generationer sen. Och på en nivå lever det där kvar hos oss. Som kvinna förväntas man vara med en man eller åtminstone vilja vara med en man. Kvinnan blir godkänd och får ett värde av att en man godkänner henne. Det lever till viss del kvar. Är man kanske en sån där manshatare eller feminist om man lever utan man? Tänk om man inte är någotdera? Man kanske bara är så fräck så att man gör det man vill.

Varje människa föds med okränkbart värde och ingen människa kan nånsin äga eller godkänna en annan människa eller förändra en annan människas värde.

I perioder då jag har levt utan man får jag ofta inviter och oanständiga förslag. Jag märker på mina manliga vänner som lever utan partner att de sällan får liknande förslag. Att som man leva utan partner är inte lika kontroversiellt. Män anses helt som de ska, fulländade, med eller utan partner. Precis som att de aldrig behöver revidera sina utseenden, raka benen eller sminka sig. De ser ut som de ska redan vid födseln. Till skillnad från kvinnor, som av samhället anses felskapta från början. Lite rakning och smink fixar till det!

Jag får ibland känslan av att dessa män (som kommer med inviter) tror att de gör mig en tjänst, att de räddar mig. Jag har dock aldrig behövt bli räddad. Och visst blir vissa provocerade av att jag har föredragit att vara själv framför sällskapet av en man. (Man ska vara tacksam när en man visar intresse. Man ska vara smickrad.) Men jag har värnat om min frihet. Min frihet att få välja själv. Jag har känt generationer av kvinnors längtan efter frihet genom mig.

Och så detta utomjordiskt idiotiska uttryck att vara i hamn. Varje gång jag haft en ny man i mitt liv har jag fått höra det. “Åh, äntligen är du i hamn!” “Det börjar ordna sig för dig!” Eeh. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Men det är en kvarleva från tiden då en kvinna behövde en man, för att vara godkänd, ok, klara sig, få ett värde, kunna försörja sig etc. Vi kunde ju för farao inte ens rösta för 100 år sen! Och vi var egendom. Precis som boskap.

Nej, att vara i hamn är ett inre tillstånd, alltid. Du kan aldrig se på en människas yttre situation om hon är i hamn eller inte. När mitt liv har sett som mest oordnat och kaotiskt ut, utifrån sett, så har jag på en djup nivå ändå känt att jag äntligen har varit i hamn. Och i perioder när mitt liv har sett picture perfect ut, från det yttre perspektivet, har jag varit totalt förlorad och olycklig.

Bara den kvinna som lever sin sanning är i hamn. Med eller utan man.