Att stänga av

Foto: Jenny Downing

Året är 1996. Jag har precis börjat studera på Grebbestads folkhögskola. Jag ska plugga marinbiologi, ta skepparexamen och dykcertifikat där. I början av hösten, i samband med ett arbete vi ska göra i skolan, frågar läraren oss “Är det nån härinne som har varit ute på internet?” Jag ser mig om och ett par, tre stycken i klassen räcker upp handen. “Det finns en dator här på skolan så ni som har testat internet kan kanske visa de andra hur det går att hitta information där…?”

De där replikerna känns ju väldigt komiska idag. Jag blir alldeles full i skratt när jag tänker på dem. Ändå är det inte mer än 20 år sen. Och det känns som igår.

Hur mycket jag än uppskattar allt fantastiskt som uppkopplingen har gett oss, så har jag så många gånger i livet sänt en tacksamhetens tanke till att jag slapp växa upp med internet och mobiltelefoner. Att jag fick spendera hela min barndom och alla mina tonår i den intrycks-tystnad som jag vet att jag behövde.

Jag vet att jag behövde den, för jag behöver den fortfarande. Men jag är vuxen nog att kunna stänga av nu. Jag tror att det är svårare för barn och ungdomar att stänga av när den alltmer pockande världen online tränger sig på.

Jag stänger ofta av och jag bryr mig inte om ifall det verkar konstigt. Jag mår så bra av livet offline. Vissa saker måste skötas, jobbmail och dylikt, men där är jag iaf noga med att avsätta vissa tider åt just sånt.

Min telefon är oftare av än på. Jag nås alltid snabbare via mail än via telefon. För det är så sällan som jag gör nåt jag vill bli avbruten i. När jag träffar familj eller vänner – nej. När jag jobbar – nej. När jag tränar – nej. När jag mediterar – nej. När jag är i skogen – nej. När jag iakttar himlen – nej. När jag ser en film – nej. Jag finner så få tillfällen då jag känner att jag vill bli avbruten. Och hur ofta behöver någon få tag i mig akut? Inte ens som förälder behöver man ha mobilen påslagen jämt och ständigt. Vi som växte upp på 80-talet, och alla årtionden innan det, överlevde också, trots att våra föräldrar saknade mobiler.

Jag är ingen bakåtsträvare. Jag älskar den nya tekniken och jag använder den så gott som dagligen och det vill jag fortsätta med. Men jag är verkligen för att fatta medvetna beslut. Vi måste inte göra som alla andra. Vi får välja själva. Vi får välja att stänga av lite oftare. Det är vi som ska använda tekniken, den ska inte använda oss. Det är vi som väljer tekniken medvetet, och som törs välja bort den ibland, som är framåtsträvare. Vi som kan sålla och söka hållbarhet i informationssamhället. Less is more gäller även här.

Vi får välja bort sociala medier. Vi får välja hur vi vill använda våra mobiler. Många av oss behöver sålla, framförallt vi högkänsliga. Vi kan fortfarande fungera i den typ av samhälle vi lever i, ändå. Eller rättare sagt, först när vi lyssnar inåt och stänger av så ofta vi behöver, så kan vi fungera i det samhälle som vi lever i. Det är när vi vägrar lyssna inåt som vi knäcks av informationsstressen.

Vi får bara mer av ny teknik och mer av uppkoppling och mer av speed och snabba intryck för varje år. Och det är inget fel med det – så länge vi kan konsten att stänga av! Stress är bara farligt för människor som inte kan vila.

Och vi som tycker att världen offline är ännu mer magisk och ännu mer fantastisk än världen online måste själva sätta gränserna. Och vi behöver hjälpa de unga med gränserna, de som inte ens minns hur livet innan såg ut. Livet online har bara funnits i mindre än en sekund i mänsklighetens historia. Jag ser fram emot den nya utvecklingen där. Men att få spendera stora sjok med tid offline kommer alltid att vara högprioriterat i det korta ögonblick som mitt liv utspelas här på jorden.