Att vara en sanningssägare

En vana som jag har lagt mig till med på senare år är att jag är väldigt ärlig. Säkert ibland, irriterande – eller i alla fall förvånande, – ärlig. Alla sanningar behöver inte uttryckas, men det mesta jag säger är ändå sant. Man behöver inte vara ovänlig. Sanningen är sällan särskilt ovänlig. Jag tänker ofta på att jag vill vara vänlig. Men också sann. Det har aldrig varit nån konst.

Det har varit en process som har pågått i åratal. Jag har aldrig nånsin haft tanken “Nu ska jag vara brutalt ärlig för då känner jag mig god.”

Det handlar i grunden om en inre förändring som jag genomgick för många år sedan. I samband med den startade jag också en regelbunden meditationspraktik som fördjupade det jag hade genomgått ytterligare. En inre förändring som innebar en mycket större integritet än jag nånsin haft tidigare. Det blev väldigt tydligt vem jag skulle vara i världen, som medmänniska, som samhällsmedborgare, som vän, som jordbo – ja, i alla mina roller.

Jag började plötsligt sopsortera. Inte för att jag var miljömedveten eller av politiska skäl. Jag började sopsortera för att jag tydligt kände att det var det jag skulle göra. Jag ändrade mina kostvanor av precis samma skäl. Inte politik, inte tanke, inte etik. Kroppen visste vad den ville ha. Och mina val visade sig ändå i slutänden vara etiska och hälsosamma. De tog hänsyn till djur och natur, även om det inte hade varit ett sådant syfte, ett sådant aktivt beslut. Jag bara visste vad jag skulle äta.

På samma sätt blev jag en sanningssägare. Jag fick ett så enormt stort behov av att bara vara jag, stå för vem jag var och inte dölja det. Jag tror att den här aspekten blev tydligast för mig just för att jag hade varit motsatsen under så många år. Jag led av the-disease-to-please, sjukan att alltid vara till lags, och det innebar att jag kände mig tvungen att dölja vem jag var och ljuga för att passa in och bli omtyckt. Åh, så mycket lättare livet blir när man slutar intressera sig för andra människors åsikter om en själv!

Bara alla ursäkter, alla vita lögner, som jag drog i min ungdom…hur orkade jag hålla reda på allt?! Nu säger jag som det är; “Jag har inte lust” om jag inte har lust. “Jag är trött” om jag är trött. “Jag har ont i huvudet” om jag har ont i huvudet. “Jag är ledsen” om jag är ledsen.  “Jag har mensvärk” om jag har mensvärk. “Jag är magsjuk” om jag är magsjuk. Istället för att bara säga att jag är magsjuk eller har ont i huvudet varenda gång. För att de ursäkterna lät bäst. För att jag är trött inte kändes som en tillräckligt bra ursäkt för att dra sig ur. För att jag har inte lust skulle kunna såra nån. För att jag är ledsen lät för privat. För att jag har mensvärk lät skämmigt.

Faktum är att det är lättare att vara ärlig. För att jag för trött är en tillräckligt bra ursäkt. Hur jag mår är tillräckligt viktigt. Om jag inte har lust skulle kunna såra nån, så beror det på att den personen behöver jobba på något i sig själv och jag berövar den människan den möjligheten. Ibland har man bara inte lust och det har inte med nån annan människa att göra. Om den tolkar det som så, så måste den själv hantera sina egna tolkningar. Och jag kan svara att jag är ledsen utan att gå in på detaljer. Om någon undrar varför kan jag, sanningsenligt, säga att jag inte vill prata om anledningarna. Jag vill svara att jag har mensvärk för att halva jordens befolkning har någon gång haft mensvärk. Varför ska vi dölja det? Varför är det mer skamligt att ha ont i inre kvinnliga organ än att ha ont i huvudet? Att allt som har med kvinnligt kön att göra ska vara så skamligt är något som varje kvinna kan vara med och förändra. Det finns väldigt sällan anledning att ljuga.

Det finns många anledningar till att säga sanningen:

• Jag mår bra av att säga sanningen. Jag slipper skuldkänslor, jag slipper smussla, jag slipper komma ihåg vad jag har sagt.
• Jag tror att mina nära litar mer på mig, just för att de vet att jag är ärlig. Ironiskt nog känner jag mig mer omtyckt av dem som betyder nåt.
• En nära relation bygger på att man är ärlig och törs visa sig som man är. Om man ljuger eller inte visar vem man är, så är det svårt att komma andra människor nära. Relationen självdör till slut eller blir meningslös och tom.
• Man gör hela världen en tjänst för när man visar sig själv så törs även andra visa sig själva. Om jag törs säga “Jag har en depression” så tillåter jag andra att säga detsamma. Varför smussla och ljuga? Så himla onödigt. Vi är alla människor med mänskliga känslor och upplevelser. De är inte så privata som vi tror. De är allmänmänskliga.

Den främsta anledningen till att jag blev en sanningssägare är dock ingen av dessa, utan som jag nämnde – jag blev det för jag kände att jag var tvungen. Det var den människa jag ville vara i världen. Jag hade inte längre nåt val. Jag ville vara sann. Jag ville visa mig. Jag ville säga sanningen. Jag ville sopsortera. Jag ville äta på ett sätt som var snällt mot både djur, miljö och min egen kropp. Någonting i mig ville allt detta.

Man behöver inte tänka så mycket och fatta beslut efter politiska teorier eller filosofiska uträkningar. Det är inte fel att göra detta, men det behövs inte.

Du kan välja att gå tusentals intressanta kurser om politik, etik, filosofi, genusteori, freds- och konfliktkunskap, djurrätt. Jättefint! Det kan vara mycket givande kurser. Men jag säger fortfarande; Det finns en kurs som kommer utveckla dig mer än alla de kurserna tillsammans. Sitt på en kudde och iaktta dina egna andetag i 30 minuter varje dag under ett år. Det är en kurs du inte vill missa.

Det räcker med att sitta ner och lyssna inåt. Vad säger din inre röst om vad som är rätt för dig? Gör det. Gör inte det nån annan säger. Gör inte det nån annan gör. Lyssna till vad som känns rätt för dig när du sitter stilla i tystnad.

Gå sen ut i världen och gör det. Jag lovar – det är det som är det rätta!