Jag ser på TV. Svenska barn i indonesisk skola. Små pojkar. När en pojke kommer till skolan med målade naglar reagerar en av lärarna. En pojke får inte komma till skolan med målade naglar. En av pojkarnas favoritfärg är rosa och det visar sig också i skolan. Lärarna säger till de svenska föräldrarna att det är något de måste “jobba med hemma”. Rosa för pojkar är inte ok.
En amerikansk utbytesstudent i en av mina engelskklasser får frågan om hon är troende. Hon svarar att hon är ateist och att hon vet att det är vanligt att vara det i Sverige. I USA däremot är det inget hon skulle säga högt. Inte för att hon skäms, men för att det är så pass ovanligt och anses lite märkligt och att människor i allmänhet tycker att det är misstänkt. Jag tänker tyst för mig själv att i Sverige är det precis tvärtom.
Ett annat TV-program för länge sen. En pappa som är nordamerikansk indian och som lever i reservat och som berättar för sina barn om att den vita människan är lite “udda”, att hon inte längre har kontakt med naturen och andevärlden. “Menar du att de har glömt bort hur man pratar med de döda?” frågar pojken förvånat. “Ja”, svarar pappan.
Jag har alltid tyckt att det är märkligt med människor som fastnar i sin kultur. När man inte kan se att man är en produkt av sin kultur. När man inte kan kliva ur och se att “anledningen till att jag tycker att pojkar borde få bära rosa i skolan och anledningen till att jag inte tror på Gud eller andar har inte med mig att göra. Det är för att jag är född i det här landet i den här tiden och jag är färgad av min kultur och tidsanda.” Om samma person hade fötts i en annan tid och på en annan plats så skulle hen ha helt andra åsikter och upplevelser. Klart att man inte upplever något andligt eller “övernaturligt” om man har levt ett helt liv i en kultur som överallt övertygar dig om att sånt inte finns. Att allt som är verkligt ska gå att se med blotta ögat eller gå att stoppa in i ett mikroskop. Det går aldrig att se något som man inte öppnar sig för.
Jag påstår inte att Gud eller andar finns eller inte finns. Men jag har förmågan att ställa mig utanför min kultur och vara öppen. Öppen för att jag inte vet allt. Och just då upplever jag också mer. Jag inser hur lite jag egentligen helt säkert kan veta. När människor tvärsäkert säger att “det blir svart när man dör” blir jag alltid lika skeptisk som när människor säger att “det finns ingen död, vi lever vidare”. Tänk om människor kunde vara lite öppnare, lite mer ödmjuka, inte rabbla saker som kulturen har intalat dem, som i trans, utan kanske någon gång kunna stanna, tystna och säga “Jag vet inte”. För sin egen skull. För att få möjlighet att uppleva något nytt.
Kommentera