Att kastas ut i det främmande. Ut i det osäkra. Och bara vara där.

När vi närmar oss Tafraout frågar du varför jag gråter så mycket i bilen. ”You travel to be happy” säger du. Men jag gråter inte så mycket alls, bara ibland. Då och då. På resor och hemma. Det är bara sån jag är skapt.

Och jag reser inte för att vara lycklig, tänker jag. Jag har en helt annan agenda.

Jag reser för att lära mig om världen. Men ännu mer för att lära mig om mig själv.

Under en kort stund, cirka kl.05, är det som att djuren tar över den lilla fiskebyn vid Atlantkusten helt.

Nästan inga människor är vakna. Och det som är vaket i mig, det som gör att jag stilla kan observera allt detta, är heller inte mänskligt.

Jag står knäpptyst på min balkong i soluppgången och ser måsar, dubbelt så stora som katterna här, herrelösa hundar och ensamma magra katter springa på de öde gatorna och leta efter dagens föda innan hettan slår på och människorna vaknar.

Känner de sig utsatta? Sårbara? Oroliga? Ensamma?

Jag tror inte det.

Det är vi människor som får stå för det.

Jag minns en ungdomens flygluff då jag satt på en strand i Spanien med ett krampaktigt tag om min handväska. Istället för att vara i och bada som de andra i mitt sällskap.

Rädd. För att inte ha fullständig kontroll. Över handväskan. Plånboken. Livet.

Ett sätt för mig att hantera ångest på var att kontrollera livet så gott det gick. Alltid hela apoteket med mig på semestern. Aldrig för ett ögonblick lämna något obevakat. Eller oplanerat. Eller lämna något åt slumpen.

Jag har utvecklats ifrån det en del. Men delar av det där finns fortfarande kvar när jag reser märker jag.

Jag försöker kontrollera. Spelar bara säkra kort. Och när jag nån gång gamblar lite kommer den där ångesten snabbt tillbaks.

Allt som kan gå fel har jag redan tagit ut och ängslats och grämt mig för långt innan det, eventuellt, händer.

Så nu övar jag mig i att gambla. I alla fall lite. Och att sedan vara här och nu.

Jag har aldrig någonsin blivit av med vare sig plånbok eller handväska. Såklart. Det har aldrig funnits en rimlig risk.

Det är mycket som det aldrig finns vare sig risk eller chans för. När man knarkar trygghet genom kontroll.

Ändå är kontrollen illusion. Och tillit till livet bland det vackraste jag vet.

Jag drog ett djupt andetag och andades långsamt ut. Det tog mig två veckor. Två veckor i en utandning.

Det tar tid att landa i lediga dagar.

Allt som inte hinns med under arbetsåret dyker upp till ytan när utrymme ges. Jag tycker om det. Jag tycker om att få tid. Men det kan vara jobbiga saker som kommer upp. Sånt som man både behöver titta på och känna.

Så har det varit för mig.

Fantastiska lediga veckor med inre processande.

Detta är också en sommar med mycket resande för mig. Och när man reser så händer ju ännu mer. Nya platser tar en till nya ställen också i det inre. Man får perspektiv och tänker nytt.

Jag märker att jag behöver resa riktigt långt bort för att riktigt få syn på mitt land, min kultur och dess massmedvetande. På mig själv och min vardag. Distans ger en ny synvinkel och en helt annan tydlighet. En oerhörd skärpa.

Nu är det också så att jag är kallad. Platserna jag besöker i sommar har ropat på mig. Då är jag även extra nyfiken. På varför jag reser. Jag skulle vilja kunna berätta mer för er. Men också för mig är allt höljt i dunkelt mysterium. Jag famlar längs väggar. När jag kommer fram ska jag tala.

Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver
blott Herrens ord förbliver
af Wirsén

Midsommar och sommarsolståndet är här och nätterna är så ljusa och vackra och magiska. Jag sitter uppe länge, efter att alla har gått och lagt sig, och bara är still i den tysta natten. Att bara vara här och nu. Ingenting annat. Det lättaste och det svåraste som finns på samma gång.

Men tiden allt fördriver.

Långsamt, likt molnformationernas rörelse över himlen, förändras livet. Ingenting märker vi. Förrän allt har blivit annorlunda.

Och inom en ganska snar framtid är alla, nu levande människor, borta. Och bara evigheten finns kvar. Stenarna. Träden? Haven?

Såna tankar umgås jag med i midsommarnatten.

När jag ser existensen tydligt blir det också tydligare hur försvinnande kort min egen stund här är och hur värdefull. Ingen tid får förspillas. Jag vill leva medvetet.

På kvällarna de senaste veckorna har en stillsam ledsenhet uppkommit och dröjt sig kvar hos mig. Som ett vemod. En oförklarlig sådan. Jag vet inte vad den beror på. Jag är med den. Lyssnar på den. Ger den utrymme. Undviker att analysera. Men är ändå nyfiken på vad den vill mig. Vad den försöker säga.

Det är en spännande utmaning att vara med en negativ känsla utan att på något sätt försöka förändra den.

Alla känslor är flyktiga. Ingen stannar särskilt länge.

Jag tycker om att vara väldigt stilla med känslor. Låta dem bli som glasblanka ytor på en helt stilla sjö. Låta dem få lägga sig, stilla sig, genom min uppmärksamhet.

Ledsen.

Jag tycker om att få vara öppet ledsen.

Varför är vi så sällan det?

När det är en sån enorm befrielse att våga vara i varje känsloyttring. Och att visa det. Att vägra le sönder sin smärta på Instagram. Att vägra bete sig som man förväntas.

These pains you feel are messengers. Listen to them.
Rumi

Ensamheten uppkommer alltid i folkvimlet, i stora sammanhang, för mig.

Aldrig kan jag dra mig till minnes att jag har haft en smärtsam upplevelse av att vara ensam när jag har varit själv. Vare sig som barn eller vuxen.

Smärtsam ensamhet för mig är: Känslan av att vara nära, men att inte få kontakt. Känslan av främlingsskap i tillsammansheten.

Den kan uppkomma efter långa eller många ytliga eller oväsentliga samtal. Eller så kallade kran-samtal, dvs när man ställer någon en fråga och det är som att sätta på en kran, personen ifråga bara pratar och pratar, utan paus eller uppehåll eller medvetenhet om lyssnaren, tills man ursäktar sig och går därifrån. Anledningen till att dessa kransamtal är så jobbiga handlar mycket om att de är omedvetna. Nästa gång man stöter på personen berättas ofta precis samma saker igen, för det finns ingen medvetenhet om vem som lyssnade senast som kranen var öppen. Det låter kanske elakt, men är inte menat så. Utan upplevelsen är att det inte finns någon som helst kontakt, med människan bakom orden. Och det får mig att känna mig ensam.

Motsatsen, gemenskapen, kan innehålla både ord och tystnad. Den kan innehålla bara tystnad. Men den kan aldrig innehålla bara ord. När det blir för mycket ord innebär det alltid en brist på kontakt, en ensamhet för mig.

När man undersöker och bryter ner ensamheten såhär, så blir det tydligt att det är ett inre tillstånd, och är helt skilt från vad som händer i det yttre. Vissa känner sig ensamma utan andra människor, andra känner sig ensamma i stora sällskap.

Om du rannsakar dig själv och är helt ärlig: Vad innebär ensamhet för dig? När känner du dig ensam?