Vad många vi är som drivs av samma drivkraft. Att vara till lags. Att hjälpa till. Att ställa upp. Att infria förväntningar. Att inte göra människor besvikna. Att inte svika människor.

Ändå. Så fel det blir när vi lever efter andra människors behov. Det blir fel när vi inte känner efter och tar våra egna behov på samma allvar som vi tar andras.

Jag tänker ofta på att jag behöver visa mindre hänsyn, inte mer. Det gäller även ganska många i min närhet. I regel behöver vi inte bli bättre på att köra över oss själva.

Idag sitter jag och mailar och smsar en massa nej. Nej till roligheter. Nej till tråkigheter. Nej till onödigheter. Jag har faktiskt gett åtta besked med nej innan klockan ens har slagit 11. Varför alla dessa nej? För att jag tydligt känner att det är svaret som ges inifrån hjärtat.

Vilken lättnad! Vilken makt man har att faktiskt bestämma över en ledig lördag. Nu ligger timmarna helt tomma inför mig. Jag har 22 timmar av inga planer alls. Min egen tid. Ska jag vila? Träna? Måla? Sova? Baka en kaka? Se en serie? Promenera? Meditera? Läsa? Eller bara ligga och se upp i taket/himlen?

Oplanerad tid och tid att vara ensam är det som jag värdesätter mest. Kanske just för att jag har så lite av den. Tomma timmar då inget händer. Då det finns tid att höra vinden spela i vindspelet. Känna efter hur det känns i bröstet. Och höra mina egna tankar.

Målet med dagen: Att inte göra mig besviken. Att inte svika mig.

En person jag känner avskyr att gå till dagis. En annan känner detsamma inför att gå till jobbet. Så många ungdomar som går till skolan och känner sig otrygga. Utanförskap, betygshets, talängslan.

En annan mig närstående ligger på operationsbordet. Och en kämpar med en livshotande sjukdom. Och en har nyligen förlorat sin hund.

Hjärtesorg. Ångest. Ensamhet.

Utmattning. Oro. Depression.

Alkoholism. Matmissbruk. Spelberoende.

Åldrande. Krämpor. Sjukor.

Vilka superhjältar vi är! Allihopa!

Var och en av oss som utkämpar dessa krig. Under ytan. I all hemlighet. Eftersom man ska tala så jäkla tyst om allt.

Sen finns det där vardagliga hjältemodet också. När vi både går till jobbet, lagar mat, tvättar, diskar, tränar och tar hand om familj fast det är en sån dag då det känns som om vi knappt kommer upp ur sängen. Vi är också superhjältar! Det gick idag också.

Så viktigt att erkänna och fira våra hjältedåd! Så viktigt att vara stolta för varje liten vunnen kamp. Det här att vara människa. Helt underbart! Och så fruktansvärt svårt!