Jag känner ofta en enorm tacksamhet, inte främst för det jag har, utan för det jag inte har. Eller det jag slapp. Det som jag valt bort har mer påtagligt bidragit till mitt liv än det jag valde.

När man skalar av tills det blir färre och färre saker, åtaganden och relationer så öppnar sig ofta en stor tomhet. För många är denna tomhet skrämmande och man gör allt för att slippa den, genom att konsumera mycket, jobba mycket, ha många åsikter, ha många relationer eller åtminstone en mycket speciell relation som kan ta bort känslan av tomhet. En full kalender är också ett bra knep att slippa tomheten.

Men jag märker att jag söker den där tomheten mer och mer. Genom att dra mig ur måsten, åtaganden, relationer.

Tomheten är inte tom.

Den innehåller mer än allt det andra tillsammans.

I tomheten finns det där som alla tycks söka i allt annat än just tomheten.

The one you are looking for is the one who is looking, sa Franciskus av Assisi. Vad innebär det? Jag tror att det går att förstå först när man har upplevt det.

Jag tycker om att iaktta fåglar. Hur de sitter där på ett tak eller en gren och bara glor. Jag kan riktigt känna den där tomheten. Det där bara-varandet. En enhet med livet självt.

Tomheten handlar inte om att inte göra något. Utan att det man gör kommer från ett utrymme av tomhet, av enhet, av intuitiv kraft. Där det man gör inte syftar till att fly något.

Jag hoppar på min cykel. På utsidan av cykelkorgen sitter en nyckelpiga. Den följer med mig till affären ett par kilometer bort. När jag har handlat sitter den kvar och följer med tillbaks. Den där stillheten, det fastfrusna bara-varandet, väcker något i mig. Inspirerar mig. Den där nyckelpigan känns plötsligt viktigare än allting annat. Men egentligen är det min närvaro som är viktig, mitt sinnestillstånd vid just det här tillfället. Återigen kommer den där meningen till mig som så ofta, ofta dyker upp i mitt huvud: Jag slapp ut!

Jag vet inte alltid själv vad den syftar på. Förmodligen en massa saker. En otrolig tacksamhet för allt jag inte har. Och allt meningslöst som jag har sluppit. Det som har banat väg. För tomhet. För allt verkligt och djupt meningsfullt.