My Soul says to me tonight:
It's not your fault for his lack of honor.
It's not your responsibility for his lack of truth.
It's not your lack of love that made him seek it elsewhere.
It's not your duty to save him, heal him, help him understand what he did to you.
You cannot make someone face and feel their shadows and wounds so they stop wounding others.
You do not need to prove the betrayal to the betrayer.
Your one duty right now is to do that one thing that will 
undermine his projections of pain, anger and resentment
towards you and the ancient energies running through him.
The one thing that shakes the earth from the core and
turns the Universe inside out and brings you back to Life:
LOVE YOURSELF.
Sera Beak 

Jag älskar Sera Beaks arbete och har lärt mig så mycket från henne. Hon är verkligen en unik och helt egen röst. Älskar också hur hon en dag drog sig undan från att skriva och tala i det offentliga, hur hon helt plötsligt kände att hon var klar. Det finns en integritet i det, att tystna när man inte längre har nåt att säga, inte bara låta allt rulla på. Detta är hennes vackraste tal som har berört mig mycket, har lyssnat på det många gånger. Och jag vet att jag har delat det här förr.

Men dikten ovan. Just idag kände jag för att läsa om den. Nånting i den som också talar till mig just nu. Hur lätt är det inte att ta på sig andra människors beteenden och bära dem som om de reflekterade något hos en själv?

På sistone har två människor, vänner, fallit bort ur mitt liv och det har funnits en del sorg. Men sorgen har varit mer över hur de har betett sig än något annat egentligen. Men det finns också stor lättnad i att kunna släppa taget om andra människors beteenden. Låta dem stå för dessa människor. Inte alls ta på mig något av det själv. Det är inte mitt fel när någon ljuger, manipulerar, saknar heder. Jag låter det vara som det är. Jag släpper (den inbillade) kontrollen. Fokuserar på mitt eget istället, stannar kvar i eget hjärta. Finns kvar för mig själv.

Jag får ofta upp bilder, både bilder som motsvarar vad jag känner inuti och bilder som motsvarar strömningar i samhället, vad som försiggått på en geografisk plats eller i möten med andra människor. I möten med människor får jag ofta upp bilder på djur. Som att många människors egenskaper påminner om ett visst djurs. En mus, ett lejon eller en zebra.

Det är som att jag behöver bilderna för att lättare förstå vad jag möter. En plats energi. En människas väsen. Eller mitt eget inre.

En vanlig bild för ett vanligt förekommande känslotillstånd för mig har varit att jag håller fast mig vid toppen av en flaggstång och att den vajar hårt, så att den nästan böjer sig, i vinden, i stormen. En hissnande känsla av nåt väldigt instabilt och svajande.

Bilden jag går med just nu, av mitt egna känslotillstånd, är att jag är fastskruvad i ett skruvstäd. Jag vrider och vänder på mig så gott jag kan, men till syvende och sist sitter jag fast. Jag kan för mitt liv inte röra mig och det är en väldigt obehaglig känsla. Att vara fast. Fastskruvad. Utan rörelseutrymme.

Jag älskar mina bilder. De kommunicerar så detaljerat med mig. Får mig att förstå, tydliggör. Om kvällarna tecknar jag ofta de bilder jag har fått till mig under dagen, som en sorts dagbok, utan ord. En bild säger mer än tusen ord. Och så är det. Bilden av skruvstädet kommunicerar mängder till mig.

Jag var nyligen på en arbetsresa. En gruppresa. En arbetsresa där vi var en grupp på ett femtontal.

Redan innan resan var jag lite nervös över det faktum att vi skulle resa i grupp. Jag är på intet sätt en gruppmänniska. Tycker om ensamhet eller ett sällskap på två, möjligtvis tre. Men grupper. Precis som de flesta introverta personligheter så har jag svårt att umgås i grupp. Så fort jag hamnar i en grupp längtar jag ut från gruppen, vill bort.

Så även denna gång. Höll mig på min kant. Tydde mig till en i gruppen. Till saken hör att jag inte var helt i balans ens när vi åkte. Om jag känner mig lite mer grundad från början tycker jag att det är lättare att ändå göra saker som jag inte trivs med emellanåt, som tex att umgås i grupp.

Men den här gången kände jag ett stort behov av att hålla mig undan.

Väl hemma igen fick jag väldiga skuldkänslor efteråt. Som om jag hade varit “otrevlig”, för asocial, undvikande. Fastän jag emellanåt också ansträngde mig för att småprata. Skrev ett par mail till människor från gruppen och försökte urskulda mig. Be om ursäkt. Som om jag hade skuld!

Efter hela resan och mailen jag skrev har allting lagt sig och jag tänker på det hela mer klarögt. Det finns en djup och viktig insikt i det som hände. Jag gjorde ingenting fel på resan. Jag är inte skyldig någon att vara social eller extrovert. Det finns ingen skuld. Inget krav på att jag ska vara på nåt särskilt sätt.

Känner däremot att hela händelsen vittnar om en inifrånkommande oacceptans för den jag är. Eller läggs den möjligtvis också på utifrån? Att det extroverta är normen. Kanske är det kopplat till att jag också har mått sådär. Eller så är det nåt som finns i mig oavsett, bara oupptäckt. Hursomhelst känner jag så starkt nu att jag vill bejaka och “tillåta” min person att vara som den är. Jag fick syn på nåt viktigt. Ett självförakt som jag inte tidigare har sett. Att jag försökte trycka ner mig själv, min personlighet och mina behov för att passa in, vara behaglig, vara andra till lags. Och sedan, när det inte fungerade fullt ut, be om ursäkt för vem jag är.

Jag vill inte vara den personen. Med ny blick på det som hände känner jag att jag återtar min kraft och vågar vara mig själv igen. Jag har ingen skuld. Jag får vara precis som jag är. Och det finns också en kärlek inuti för den personen. Jag är inte skyldig någon något.

If you open your heart to someone and they decide they don’t like what they see, I promise you that no matter how much you wished or even expected them to be the one, this person is not your person. Jillian Turecki

Länge trodde jag, djupast inne, att man måste vara “duktig” för att bli älskad. Kanske prestera bra. Eller inneha vissa egenskaper, sådana egenskaper som är långt ifrån mina.

Men sanningen är ju den att jag har många människor i mitt liv som tycker om mig trots alla mina brister; trots ett mörkt och komplicerat förflutet, trots min känslighet och ett svårmod som förevigt kommer och går i vågor, trots nojor och nära till ångest. Ja, mina brister är oändliga. Och ändå. Det finns människor där ute som väljer mig, som väljer mitt sällskap, i vilkas ögon jag duger.

Jag vet att jag också har förtjänster. Jag är extremt lojal, pålitlig och är bra på att se och lyssna på mina nära. Men i perioder av depression, som jag har haft genom hela livet, rasar nästan hela min självkänsla. Det är ett kriterium för sjukdomen, att uppleva sig själv som värdelös. Och i en depressiv period kan jag få ångest över att ens ha mänskliga relationer. Bara det faktum att jag existerar måste vara störande för människor, tänker jag. Damned if I do, damned if I don’t – vad jag än väljer att göra i mina relationer så väcker det ångest. Som ett svartvatten som drar in över hela mitt väsen och färgar alla mina tankar. Hela min inre kärna är täckt av mörker.

När dessa mörka perioder drar in i mitt liv brukar jag tänka på Tureckis citat.

If you open your heart to someone and they decide they don’t like what they see – this is not your person.

Man behöver inte vara vare sig högpresterande eller inneha vissa egenskaper för att bli älskad. Man kan vara nojig, skör och lite trasig. Och det finns människor som väljer en ändå. Det gäller bara att hitta sina egna personer. Att inte censurera sitt hjärta. Öppna upp, med alla fel och brister. Vi ska inte sälja in oss hos människor, utan bara hitta vår egen flock, och låta dem hitta oss.

Även i stunder av stort mörker finns för mig alltid ljus. Åtminstone numera. Det är som att ljuset blir ännu tydligare just för att det är tungt och mörkt. Precis som att ett stearinljus syns bättre i ett bäcksvart rum än i ett rum som badar i solljus.

När livet är mörkt navigerar jag efter dessa ljuskällor. Som små fyrar på ett svart hav guidar de mig. Jag kan njuta såå av små glädjeämnen när livet är tungt. Det allra minsta kan kännas så stort. Känslan efter träningspasset. En bok. Ett ljus. En kopp te. Livet är aldrig bara mörkt längre.

Det finns heller inget misslyckande i mörkret eller i att må dåligt. Jag möter sådana tankar hos andra så ofta numera. Inget har gått fel. Alla mänskliga liv innehåller både ljus och mörker, upp- och nedgångar. Hela paletten av mänskliga känslor hör till mänskligt liv. Det är en viktig sak att ha i åtanke när vi går in i en mörkare period i livet. Allting är precis som det ska.