Det finns perioder i mitt liv då jag är tacksam över att slippa ha mig själv som vän. Jag är sjukt jobbig. Jag skulle själv aldrig orka umgås med mig och jag har stor respekt för mina näras tålamod.

Framförallt är jag oberäknelig och velig. Jag gör planer för att i nästa sekund ändra mig och dra mig ur. Om och om och om och om igen. Men faktum är att det är lika jobbigt för mig som för alla andra.

Tröttheten är också nåt jag kan irritera mig på. Hur jag efter en relativt liten ansträngning kan komma hem och fullständigt hälla ut mig själv i en pöl på golvet.

Humöret skiftar en hel del. Liksom behovet av ensamhet och närhet.

Åh, vad jobbig jag är! Och åh, vad jag kan önska att jag bara kunde ta mig samman! Men jag kan inte det. Tiden har lärt mig att jag ska sluta försöka. Istället vänta ut. Dessa perioder i mitt liv kommer och går. Och de är på riktigt. Jag är våldsamt trött, jag är oförmögen att fatta ett beslut som jag kan stå fast vid, humöret och behoven är vad de är.

Jag försöker acceptera mig med mina fel och brister de dagar jag kan. Låta vara som det är och sluta döma ut mig hela tiden. Döma ut mig för att jag inte är mer eller kan mer.

Vissa dagar kan jag istället omfamna det imperfekta. Känna mig stolt över att jag inte är anpassningsbar, att jag inte är en fyrkantig kloss som går att trycka in i ett runt hål.

Både min kropp och min själ kräver något. Ett utrymme och en respekt som jag själv är dålig på att kräva. De tar plats, skaver, komplicerar, är besvärliga och är inte andra till lags.

Där jag försöker passa in finns det delar av mig som bara vägrar. Och på nåt sätt värmer det faktiskt att det finns en rebell i mig, en urkraft som vägrar konformeras.

Jag delade en bit mörker. Det var häromdagen på instagram. Jag berättade om dagar med låg energi, ångest och utmattning. En autentisk bit mörker ur mitt liv.

Och jag fick en överväldigande respons på det. Sms, mail och privata meddelanden med omtanke om mig började rulla in. Medans jag satt och njöt en kopp kaffe på terassen i solen efter en alldeles underbar långpromenad i skogen.

Jag älskar den där omtänksamheten som människor omkring mig visar. Medmänskligheten.

Men när jag delar en bit mörker får jag ibland känslan av att det plötsligt bara är mörkret som räknas. Som att allt det ljusa runtomkring, som jag också har delat, bara uppfattas som en rökridå för att kamouflera ett bottenlöst inre bråddjup.

Så är det inte.

Kanske uppfattas det så för att många snålar så med att visa upp sina mörkerrum? Så att när de visas så är det på djupaste allvar och ett rop på hjälp.

Allt det ljusa som jag delar är lika verkligt som det mörka.

Jag är bara ändlöst förtjust i mångfalden. Hela paletten. Att få visa mig som jag är, i livets ljus och mörker.

Jag är noga med att också dela med mig av mörker, med familjen, vänner, på jobbet, för läsare och klienter, på nätet, bland unga.

Jag är noga med att också dela med mig av sånt man förväntas gömma undan. Helt enkelt för att jag tycker att det också har sin självklara plats i rampljuset. Och för att spöken spricker i ljuset.

Ibland får jag sån lust att förklara mig. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Jag märker samma tendenser hos andra.

Som när man är sjuk och det inte räcker med att säga att man är just det. Utan man måste gå in på varje enskilt symptom. Liksom ursäkta sig, övertyga om sin ynklighet.

Eller som min kollega som varje gång hen går lite tidigt från jobbet måste berätta för mig att hen ska hem och jobba. Som för att berätta att man minsann inte är nån latmask som ska hem och lägga sig i soffan. Jag som redan förutsätter allt gott om personen ifråga.

Jag tänker på det ibland när jag skriver här. Jag tänker att nu kommer mina läsare att tro att jag är kristen, lat eller otrogen efter att ha läst ett visst inlägg. Och så vill jag liksom gå in djupare. Förklara.

Men jag håller mig nästan alltid! Det yttersta tecknet på kontrollbehov är att till och med vilja kontrollera andra människors tankar. Att försöka kontrollera bilden av en själv i någon annans huvud. Och jag vill inte ge mig in i det. Jag vill bara skriva det jag känner för att skriva. Låta orden tala för sig själva. Och låta andra människors tankar och slutsatser stå för dem.

Jag kanske är kristen, lat och otrogen. Eller så är jag det inte. Vad sjutton spelar det för roll?

Friheten när man släpper taget om andra människors tankar om en! Den slår allt.

Jag är sjuk.

Jag går hem nu.

Jesus har sagt såhär.

Bara det. Ingenting annat. Så vill jag leva.

Överallt ser vi dem. Uppmaningar om att leva i nuet. Om att fånga dagen. Carpe diem. Men hur många förstår verkligen den djupaste innebörden av dessa ord som så lätt blir till glättiga klyschor?

Jag har på sistone djupdykt i detta med att leva i nuet, att leva i varje ögonblick. Eller i det enda ögonblick som finns. För det finns bara ett. Det som existerar precis just nu.

Vi lever våra liv som på en horisontal tidslinje, med ständiga hänvisningar bakåt och framåt. Vi refererar till det som har varit, till vår barndom eller till det som skedde på jobbet häromdagen. Eller till vår framtid, hur lyckliga vi kommer vara när vi har nått vårt “mål” i framtiden eller bara när helgen kommer.

Men hur ofta rör vi oss på andra ledden? Lodrätt? Hur ofta djupdyker vi eller flyger upp i det ögonblick som är? Utforskar det som är verkligt just precis nu, riktigt på djupet.

Vilka känslor finns nu? Vilka tankar rör sig i huvudet? Hur känns det i kroppens muskler? Hur känns det att ha en hand? Ett ben? Ett lillfinger? Vilka ytor rör vår kropp vid just nu? Soffan? Golvet? Luften? Vad uppfattar ögonen? Vad uppfattar öronen?

Livet blir helt annorlunda när vi mer och mer börjar röra oss på den ledden. Inte bara i meditation, utan i livet i stort, så ofta som möjligt.

Vi kan leva ett helt liv utan att någonsin känna efter hur det känns att ha en hand. Om någon skulle ställa oss frågan, efter döden, hur det egentligen kändes, skulle vi kanske svara: Jag vet inte. Jag missade helt att känna efter. Jag var för upptagen med att tänka på mina aktier.

Det är egentligen oerhört märkligt, att det mest självklara kan gå oss helt förbi. För att vi i huvudet är någon helt annanstans.

Varför ska man känna efter hur det är att ha en hand? Vad är själva poängen? Sinnet kan aldrig förstå detta. Enligt allt vett som vi kan uppbringa, enligt allt förstånd, verkar det helt meningslöst. Att fundera på sina aktier/sina relationer/sina arbetsuppgifter leder ju i alla fall till något, resonerar vi.

Det går bara att förstå den djupaste innebörden av att leva i nuet, att utforska nuet, på ett enda sätt; genom erfarenhet.

Du kan aldrig fundera ut meningen med det. Inga tankar i världen kan ge dig förståelse för vad det innebär att leva nu.

Du måste göra det.

Om och om igen.

I flera olika nu.

Erfarenheten ger förståelsen.

Precis på samma sätt som du kan läsa en bok på tusen sidor om hur senap smakar. Men det är först när du stoppar en tesked fylld med senap i munnen som du vet.

Jag tänker mig att symboliken med det kristna korset delvis är det som jag skriver om ovan. Där linjerna i korset möts finns nuet. Och det är inte en slump att tidslinjen i korset, det horisontella, är kortare än fördjupningen i nuet. Vi bör sträva efter den balansen som korset pekar mot. Leva lite i tiden, leva som mest i nuet – utforska det på djupet.

Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för en rik man att komma in i Guds rike.
Lukas 18:25

Det är inte bara i sociala medier som glänsande perfekta liv trycks upp i ansiktet. Det händer i verkliga livet också. Emellanåt. Skryt om exotiska resor, eftersträvansvärda tjänster, vackra hem. Eller vad det nu vara månde.

Ibland tänker jag att människor “som har det bra” verkligen tror att de har det bra. Fast så är det ju i själva verket ganska sällan. Relationen mellan hur man har det i det yttre och hur man har det i det inre är anmärkningsvärt svag. Och har man det inte bra i det inre så har man det ju överhuvudtaget inte bra.

De flesta av oss behöver bara gå till oss själva för att inse det.

När jag peakade i det yttre så ekade det galet tomt inuti.

Lyckokänslorna kom inte där de förväntades.

De kom med kneget. Med brödsmulor och dammtussar. Med långa arbetsdagar och för lite pengar på banken. Med konflikterna, ensamheten och sjukdomen. Och motgångarna. Mitt i vardagslidandet; det var där de dök upp! Känslorna av lycka och tacksamhet.

När jag var student hade jag bara råd att köpa ost nån gång ibland. Jag minns fortfarande den där lyckan när jag vaknade på morgonen med en alldeles ny och fräsch ost i kylskåpet. Vilken lyx! Nuförtiden har jag ost i kylskåpet varje morgon. Men inte är jag lyckligare för det.

Det finns en bok med titeln Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Svaret är enkelt; Att ha det bra är vansinnigt överskattat. Det finns väldigt liten korrelation mellan att ha det bra och att må bra. Ett visst mått av kamp och lidande gör oss gott. Det får oss att utvecklas och gör det lättare för oss att glädjas över det lilla. Men det är mer än så.

Gud bor i skiten. Bland dammråttor och brödsmulor och diskhögar och konflikter och tårar, där huserar han. Det sägs att han finns överallt och så är det säkerligen. Men där människor har det svårt, det är där han hör hemma. Man behöver inte ens vara troende för att se att det finns något heligt i det enkla och skruttiga.

Nyckeln till lyckan ligger långt ifrån där de flesta söker den.