Kära läsare,

stort tack för mail, kommentarer och frågor om konsultationer. Det har berört mig mycket att ni har hängt kvar, även i en tid då jag har hållit mig ifrån bloggen.

Jag har inte tagit nya klienter på nästan ett år, utan bara behållt de som jag redan har påbörjat. Jag har känt ett stort motstånd mot att skriva här också. Ibland har jag försökt. Nån gång till och med publicerat, sedan genast avpublicerat igen.

Vad hände, kanske ni undrar. Jag kanske tröttnade..? Jag vet inte helt själv. Jag har heller inte vetat hur jag har velat ha det framöver. Därför har jag avvaktat, inväntat nån slags svar inifrån, för att kunna meddela här.

Allt jag kan säga är att det – precis som jag förutspådde i detta inlägg – har varit en turbulent och händelserik tid mellan 2021 och 2022 års Lion’s Gate. Och jag har varit så kluven i hur mycket av det som jag har velat och orkat dela med er här. Jag har försökt sitta still i båten, hålla hatten i stormen. Att bara vara har varit alldeles tillräckligt. Livet. Ingenting går att förutspå, att veta nånting om. Och ibland är det alldeles överväldigande.

Jag har fortfarande ingen plan framåt vad gäller bloggen och mina konsultationer. Men jag tänker att meddela det är ju också nån sorts meddelande. Vi får se hur det blir.

Ni finns i alla fall i mina tankar. Jag ser att ni läser och att ni skriver och det betyder så mycket att ni fortfarande engagerar er här. Ibland, i mina svaga stunder, har jag tänkt att jag kanske ska censurera mig mer här, inte skriva så mycket om tankar, känslor, månen, örter, healing, energier och astrologiska skiften. Kanske vore det lättare att blogga mer om bakverk och trädgård och mode? Eller nåt annat mindre laddat och mer jordnära? (Många människor blir extremt provocerade av astrologi märker jag. Fascinerande faktiskt.) Men problemet är ju att det är ju det som är livet för mig, sånt jag tänker på, det är ju det som är jag. Jag kan inte välja. Antingen är jag mig själv precis som jag är eller så är jag tyst. Ett tag har det inneburit tyst. I alla fall här.

Mår du bra? frågade en läsare. Kan du inte skriva och säga att du mår bra i alla fall? Sanningen är den att jag mår inte särskilt bra. Jag har gått igenom nåt traumatiskt detta år och har känt mig trött, sårbar och ledsen en tid nu. Det finns en acceptans runt det och jag lever med det. Men det är också skönt att bara få säga så som det är. Och med acceptansen kommer en mjukhet, jag mjuknar inför det som är, är rätt bra på att ta hand om mig själv och att vara i det nya som är nu. Just nu. Inte alltid, men nu. Jag tänker mycket på vikten av att finnas där för mig själv när det är jobbigt, att våga känna efter vad jag själv behöver, sätta gränser mot omvärlden, ställa krav. Inte konformera mig, inte bli sån som folk tycker att jag borde vara. Inte svika. Inte överge mig själv när jag behöver mig själv som mest.

Jag vet som sagt inget om framtiden med bloggen eller med konsultationer just nu. Jag kommer inte ta nya klienter denna höst heller. Längre fram än så vet jag inte. Får jag reda på nåt mer så kommer ni att få veta.

All kärlek till er som har betytt och betyder så mycket <3

I år sammanfaller Lion’s Gate med årets sista superfullmåne och vi är många som berörs starkt av energierna nu. Mycket händer omkring oss utan att vi gör något alls. Och sårbarheten som känns i bröstet är inte bara din, utan också min. Alla vi med en känslighet känner den nu. Men sårbarheten är också en möjlighet till förändring. En utsträckt hand. En bröstöppning som erbjuder dig något. Något att titta på, något att röra vid.

Var inte rädd. Var inte rädd.

Våga visa dig som du är. Det är hög tid nu. Det finns en öppning här. Berätta hur du känner. Närma dig. Det finns en öppning, en gate. Något som håller dig nu. Och en skakande måne som tar dig i handen.

Ingen vill få hjärtat krossat. Men våga utsätta ditt hjärta för risken. Det finns ett värde bara i det.

Var inte rädd.

Minns att ingen människa kan överge dig. Ingen annan än du själv.

(Tack alla älskade läsare som har hört av er och undrat vart jag har tagit vägen. Jag återkommer och berättar. Men detta inlägg skulle skrivas först.)

Do you have the patience to wait till your mud settles and the water is clear? Can you remain unmoving till the right action arises by itself? Lao Tsu

I natt är månen full och jag sitter i min ensamhet och reflekterar. Har tänt ett par ljus. Så betydelsefullt det är att bara sitta i lågornas sken, bara känna efter. Inget mer behöver hända. Tänk att något så litet kan vara så stort. Sitta, andas, vara, vara stilla. Allting känns mer när månen är full.

Ändå är det mest naturliga så jobbigt för många. Det kryper i somliga. Man måste ta upp mobilen. Göra sig hörd. Eller få intryck. Vad som helst som inte innebär att vara stilla med sig själv.

Jag får ibland höra att det är flummigt att sitta stilla och andas. Finns det något som är mindre flummigt? När uppmärksamheten dras tillbaka från världens drama och man får tid att vara med det som är verkligt här och nu.

Jag väntar på att mitt vatten ska klarna och att nästa rörelse ska komma till mig naturligt.

Under tiden lyser månen över mig som en lampa.

Två månader av total tystnad här. Ni kanske tror att jag har glömt er. Det har jag inte. Ni finns hos mig alltid.

Ibland blir man bara tyst. Jag har haft en sån längtan bort från rampljuset. Att få vara med mitt eget, att få slippa dela. Jag har heller inte tagit in så mycket av andras. Bara varit i min egna, stilla energi efter att dagens arbete avslutats.

Och det har funnits mycket. Pågått mycket i mitt liv. Pågår. En intensiv tid på alla sätt. Och en på många sätt mörk och tung höst för mig, såhär långt. Men också, så kärleksfull. Så oerhört mycket kärlek runt om mig just nu. Som att den kommer från alla håll, samtidigt.

Jag vet att ni är många med långa känselspröt som läser här. Och ni känner det också, tyngden i livet nu. Det är inte bara vårt personliga, även om det kan verka så vid första anblick. Det är på en kollektiv nivå som det är tungt och riktigt mörkt nu.

Det som har burit mig genom månader är drömmarna och det arbete jag gör där. Det känns för mig så oerhört meningsfullt och viktigt.

Annars njuter jag så av årstiden. Älskar denna tid på året mer än någon annan. Som att jag för några korta veckor är i mitt rätta element. Mitten av oktober till mitten av november är den finaste tiden på året. Tystnaden och stillheten som lägger sig som en varm filt över en för rörig och för aktiv värld. En tid då det är fullt tillåtet att gå i ide, åtminstone efter arbetstid.

Idag har jag cyklat 3,2 mil. Fikat på en sten i skogen. Och sedan legat i soffan med tända ljus bredvid och ett halvt kilo rosenkvarts på bröstet och läst den fantastiska Catching the Thread. En så fin söndag.

Jag drömmer ofta om vatten. Att jag är i vatten, simmar, att jag ser ut över vatten, har en pool hemma, är på en båt på vattnet, översköljs av vatten osv. Vatten är helt enkelt ofta förekommande i mina drömmar.

Men bilden är alltid: Jag och vatten.

Men den här drömmen var helt ny. I en av sommarens drömmar var jag vatten. Vattnet var jag. Jag hade tagit skepnaden av ett stormande hav. Min kropp var en naturkraft. Jag kunde känna vågorna som mina armar. Och strömmarna var som krusningar djupt inne i min kropp.

Jag drog mig tillbaks och kastades fram i vågor över en strand. Plötsligt var det som att hela min kropp drogs bort från stranden och något sugande drog mig in, in, in. Och ännu mer in. In. In. Som en förberedelse för en jättevåg, en tsunami? Och jag blev hängandes där.

Drömmen berörde mig mycket. Har spenderat mycket tid i sommar att fundera kring den. Känslan var så stark och involverade hela min kropp. Och jag vaknade lite förändrad efter den.

We overvalue what we perceive with our physical senses, and undervalue what we know to be true in our hearts. ~ Marianne Williamson

Idag är det 8/8, Lion’s Gate, en stor astrologisk händelse med nya starka energier. Ni som är känsliga för energier kan märka av att allt som redan finns förstärks, känns mer. Allt blir tydligare, dras till sin spets, hamnar i ljuset. Inte bara idag, utan redan några dagar innan och några dagar efter Lion’s Gate.

Mycket annat känns också. En ökad spänning och en ökad trötthet. Själv har jag upplevt en sorts sorg. En som inte är personlig, utan mer en världens sorg. Har tänkt på Aslan i Narnia. Hans hängande huvud och tunga hjärta. Så har jag upplevt det. Men jag vet att det är tillfälligt. Det är övergående. Och nåt nytt tar snart vid.

Jag tycker om att iaktta mig själv i perioder av svårmod. Ibland är det som att jag måste fixa bort det snabbt, det är outhärdligt. Jag har svårt att bara vara med den låga energi som är. Andra gånger kan jag vara väldigt tålmodig, uthållig. Som att jag kan bära mer. Jag tror att det blir lättare när jag förstår det. Är det astrologi (händelser i rymden), är det hormoner eller nåt som händer omkring mig (i min närmiljö)? Numera är jag förberedd på Lion’s Gate och att jag vissa år reagerar starkt på den. Nu är också brytningen mellan semester och arbete som tar vid. Ytterligare nåt som påverkar mig mycket. Att vänja mig vid arbetsdagar igen, ett annat tempo.

Det har varit tuffa dagar fram till Lion’s Gate i år. Och något säger mig att Lion’s Gate 2021 till Lion’s Gate 2022 är en mycket viktig period. Men kan bli turbulent. För oss alla. En sån vetskap som bara finns i hjärtat utan att jag vet hur, varför, varifrån. Jag försöker andas igenom allt och bara vara med allt det som känns. Och det är mycket. Jag har hjärtat fullt.