Det fanns en tid – för rätt länge sen nu – då jag levde som hemmafru i London. Jag tycker om att jag har hunnit med en hel del olika liv under min livstid. Det ger mig perspektiv.

Jag tvättade, vek och strök tvätt hela dagarna. Diskade och planerade nästa måltid. Inhandlade färska kryddor och grönsaker på marknader. Lagade te. Golven dammsögs och tvättades varje dag och barn lämnades och hämtades på förskola och skola förstås. På vintern tätade jag dörrar och fönster med skumgummi för att behålla värmen. Minstingen gick jag och drog i en barnvagn längs ett trafikerat Baker street. Jag blev en väldigt behaglig kvinna. Gick in på italienska coffee shopen vid Baker street station och drog en dubbel espresso. Så gick dagarna. Samma sak varje dag.

Det låter som om jag skulle ha blivit uttråkad. Men det blev jag sällan. Även om det också fanns en desperation i det livet. Att vara ung, söt, utländsk tjej innebar att bli utsatt för mycket mansplaining långt innan mansplaining ens var ett vedertaget ord. Det var därför jag en dag lämnade det livet. Helt brutalt packade jag en väska och flög hem till Sverige igen.

Det som jag minns som den stora glädjen i mitt liv som hemmafru var läsningen. Jag läste oerhört mycket. Stal till mig ögonblick för läsning. Så fort jag vaknade. När tvättmaskinen var igång. När jag satt och väntade på min paj på bageriet. På tunnelbanan. I kvällningen. När jag vaknade med ångest på nätterna. Men jag minns att jag även gick och läste. Jag lärde mig konsten att promenera och läsa samtidigt.

Jag fann mycket glädje i läsningen. Och tröst. Och gemenskap.

Sedan. Långt senare i nästa liv. Då fick jag börja om. Lära mig läsa på nytt.

Jag märkte hur dagens uppkopplade liv stal min uppmärksamhet. Och innan jag fördjupade mig i mindfulness fanns år då jag inte läste alls. Jag kunde inte. Jag klarade inte av att behålla uppmärksamheten. En del av det handlade också om att jag ständigt plågades av oro och ångest.

Men många vuxna människor idag tycks ha tappat förmågan att läsa. Vi måste lära oss att behålla uppmärksamheten på nytt. Lära sig läsa som vuxen. Ett sätt att göra det är att öva sig i mindfulness genom läsning. Att sätta en klocka varje dag och se till att läsa och öva sig i att fokusera på texten. Vara mindful med varje ord. Kanske 30 minuter/dag. Eller 2×15 minuter/dag om man är illa däran. Och böcker som man inte vill fortsätta att läsa 50 sidor in i dem lägger man undan. Det finns sällan tid att slösa.

Så om du är en person som inte läser men som verkligen känner att du vill hitta hem i böckernas värld; Öva dig i läsning precis som du går på gym. Du är inte ensam om att behöva lära dig läsa en gång till. Och i böcker som är skrivna just för dig finns en sällsam magi. De kan förändra ditt liv.

Det gör nästan ont att inse hur nära förknippade vi är. Jag och naturen. Eller…vi är ett. Jag är ju också natur. As without, so within. As within, so without. Allt som händer i väder och på himlavalv påverkar mig djupt. Det händer också i mig.

Jag värjer mig för det. Och förnekar det ofta. För mig själv. För insikten är lika skrämmande som ljuv. Jag är natur. En del av det kretslopp som jag iakttar. En droppe i ett stort hav. Eller ett stort hav i en droppe. Samma processer som pågår i naturen, födelsen och döden, drabbar också denna kropp.

Att inse att man är natur är både sårbarhet och styrka. Två sidor av samma mynt. Men framförallt är det en lättnad. Jag är vare sig mindre eller större.

Och när himlen brister. Då brister också jag.

Inatt inträffar den längsta månförmörkelsen vi kommer att uppleva under vår livstid. Det är fullmåne. Dessutom blodmåne. Månen kommer att hamna mellan jorden och solen och månen går då in i jordens skugga. Och på månen blir det solförmörkelse. Solen kommer då att synas som en röd kant runt jorden. Det är detta röda ljus som gör att månen kommer se röd ut – åtminstone på de platser där himlen är tillräckligt mörk för att kunna kontrastera den röda färgen. Färgen gör att månen kallas för blodmåne.

Det är så lätt att glömma att vi bor på en planet mitt i rymden och att det som sker omkring oss påverkar oss i allra högsta grad.

Med en sån här månförmörkelse på ingång upplever många av oss tyngd och tröghet i våra liv. Trötthet och värk och oro. Både i kropp och själ, men också i relationer. Relationsmässigt är det många som drar sig undan innan denna förmörkelse. Många upplever att de behöver mer tid för sig själva.

Och när förmörkelsen inträffar blir det lite som att dra ut sladden. En omstart. Ny energi kan flöda in i våra liv.

Det är intressant att se hur till och med vädret förutspås förändras efter nattens förmörkelse, med åska och regn på ingång.

Du missar väl inte kvällens och nattens förmörkelse? Redan vid 22-tiden kan man bänka sig för skådespelet (lite beroende på var man bor i vårt land). Och förmörkelsen pågår i nästan 2 timmar.

Även om väderförhållandena skulle vara sådana att man inget ser så går denna energiurladdning och -omladdning att känna djupt i våra kroppar och sinnen. Så det blir en upplevelse vilket som.

Sätt dig och låt dig sköljas ren ikväll. Imorgon är en ny början.

Att kastas ut i det främmande. Ut i det osäkra. Och bara vara där.

När vi närmar oss Tafraout frågar du varför jag gråter så mycket i bilen. ”You travel to be happy” säger du. Men jag gråter inte så mycket alls, bara ibland. Då och då. På resor och hemma. Det är bara sån jag är skapt.

Och jag reser inte för att vara lycklig, tänker jag. Jag har en helt annan agenda.

Jag reser för att lära mig om världen. Men ännu mer för att lära mig om mig själv.

Under en kort stund, cirka kl.05, är det som att djuren tar över den lilla fiskebyn vid Atlantkusten helt.

Nästan inga människor är vakna. Och det som är vaket i mig, det som gör att jag stilla kan observera allt detta, är heller inte mänskligt.

Jag står knäpptyst på min balkong i soluppgången och ser måsar, dubbelt så stora som katterna här, herrelösa hundar och ensamma magra katter springa på de öde gatorna och leta efter dagens föda innan hettan slår på och människorna vaknar.

Känner de sig utsatta? Sårbara? Oroliga? Ensamma?

Jag tror inte det.

Det är vi människor som får stå för det.