Som en skrivande och tecknande människa bär jag block med mig i princip vart jag än går. Olika block för olika väskor. När som helst kan det komma ord och bilder till mig som måste ner på papper. Känslan av att ha glömt blocket hemma är ungefär som jag tänker mig att det är för en rökare att ha glömt sina cigaretter. Ett stressande obehag i hela kroppen. Det är som att jag inte kan tänka.

Jag har miniblock och minipenna till tillfällen då jag måste ha miniväska.

Och fantastiskt nog har jag nu även hittat minifärgpennor! Så jag kan teckna färgbilder var jag än är.

En anteckningsbok kallar jag för Facebook. Där samlar jag på mig iakttagelser som jag gör på hur människor kommunicerar. Det är intressant att iaktta kommunikation mellan människor. Man får reda på mycket genom vad människor säger och också genom vad som aldrig sägs.

Det är också spännande att iaktta den egna inre kommunikation och göra anteckningar om den. Vad pågår där i det inre? Är det dialoger eller är det den eviga monologen?

Att skriva vässar mitt öga, skärper min blick. Får mig, likt Sherlock, att inte bara titta utan att observera. Och därmed se mer.

You are the sky. Everything else is just the weather.
Pema Chodron

Föreställ dig följande scenerio:

En kvinna sitter ensam uppe sent en kväll i sitt vardagsrum i ett radhus någonstans i Sverige. Hennes man och dotter sover redan, men hon sitter uppe framför TVn, uppkrupen under en filt, och dricker en kopp te. Hon ser ut att ha det ganska bra. Då och då scrollar hon igenom sociala medier för att se vad som händer där.

Föreställ dig att vi har satt upp en videokamera i kvinnans hem så att vi kan se vad som händer.

Helt plötsligt, som från ingenstans, börjar kvinnan störtgråta. Tårarna forsar och hon hulkar, gnyr, snyter sig och torkar tårar. Tårarna fortsätter att rinna. Till slut, efter någon timme, är hon klar. Går och borstar tänderna, sätter på sig ett nattlinne och kryper ner hos sin man.Vi kan bara ana vad som dröjer sig kvar i kvinnans inre.

Vad var det som hände? Var det nåt som hände på TVn? Vad fick kvinnan att brista ut i vad som tycktes vara stor sorg och smärta? Utifrån sett hände absolut ingenting.

Det här är vad våra historier kan göra med oss. Vi sitter där, i värme och trygghet. Ingenting i nuet är hotande eller otillräckligt. Men det räcker med en historia. Ord. Ord som dyker upp i våra huvuden, ord som skapar drama och smärta och ilska. Och trots att allt är som det ska, i det innevarande ögonblicket, så kan historierna skapa en mardröm för den människa som berättar dem. Men bara för den människa som inte är uppmärksam på vad historieberättande gör med oss. Historierna kommer inte åt den som är medveten. Vad för skada gör en historia om man inte tror på den? Liksom vilken dålig film som helst är den oengagerande om den inte är trovärdig.

Hur trovärdig är din historia? Skulle du kunna berätta en annan historia? Eller kan du släppa dem helt?

Det finns inget rovdjur som är efter henne. Hon blir inte jagad av en mördare. Hon är mätt. Hon är varm.

Det är en historia som skapar lidandet. Ord. Ord i eget huvud. Ingenting annat.

Här kan du läsa om hur du släpper din historia.

Hur ofta berättar vi egentligen vår egen livshistoria? Jag träffade nyligen en vän som jag inte har sett på 20 år och vi delade våra historier, vad livet gjort med oss de senaste 20 åren. Men därpå följde en tomhet. Som att historierna var överflödiga. Eller kanske inte ens sanna. De tog fokus från själva mötet. Det kändes som att jag hade slösat bort min tid med honom på meningslöst prat. Det går att mötas med extremt mycket färre ord. Att använda språket varsamt – som om varje ord vore en droppe rent guld.

Hur ofta justerar vi inte, förskönar och tar bort när vi berättar? Lyfter fram våra styrkor och förtjänster? Eller gör historien mer tragisk än den egentligen var. Till och med utan att vara medvetna om att det är det vi gör.

Just därför har jag länge hävdat att det är lättare att lära känna en människa i tystnad än med ord. När ord utbyts så berättar vi bara det vi vill att den andra ska veta. Omedvetet väljer vi varsamt ut våra ord. Och så delar vi våra berättelser. Våra sagor om livet.

Ju längre vi lever desto färre kan hävda att berättelsen inte stämmer. Färre och färre finns kvar som kan vittna om att vårt liv faktiskt inte alls är vårt liv.

Vår livshistoria är bara en historia som vi har berättat om våra liv. En historia som vi om och om igen har berättat för andra. Men först och främst för oss själva. Anledningen till att det är så viktigt för oss att berätta dessa historier för oss själva är att de ger oss en identitet. Vi tror att vi vet vilka vi är, att vi känner oss själva.

I själva verket kan inget vara längre från sanningen. Det är historierna som vi berättar för andra och oss själva som är de största hindren från att lära känna andra människor på djupet. Och för att kunna vara oss själva.

Vem är du när du släpper din historia?

Många som har provat vittnar om ofattbar lättnad. Oavsett vad historien innehåller.

Ibland hamnar jag i samtal med människor som har svårt att släppa taget. Det kan handla om en avslutad relation som man inte kan släppa eller en historia/något som har hänt en som man ältar och ältar eller något liknande.

Vad beror det på att vi hänger oss kvar, att vi inte kan släppa?

Nästan alltid är svaret att vi inte har erkänt, accepterat och upplevt de känslor som relationen/historien kommer med. Vi har inte fullt ut upplevt smärtan av den förlorade relationen eller av det vi har varit med om. Att hänga sig kvar vid relationen/historien blir ett sätt att försöka undvika smärtan. Men i längden blir det olidligt. Eftersom vi inte kan släppa taget om det som vi har varit med om men som inte längre är verkligt.

Först när vi på djupet kan inse att relationen är slut och historien är bakom oss och över kan vi känna smärtan. Vara i den. Och när vi är klara – släppa taget om den!

Några dagar innan påsk blev jag sjuk. Såpass sjuk att jag inte tagit mig ur sängen på fyra dagar med undantag av ett läkarbesök och toalettbesök. När jag idag har varit uppe för första gången, handlat lite, försökt fixa lite påsk för familjen kommer en oerhörd trötthet över mig. Bara att gå inne på affären gör mig överjordiskt trött och så fort jag kommer hem måste jag vila igen.

Det är så lätt att bli irriterad på sin kropp när den inte fungerar som man hade tänkt sig. Fyra dagars vila måste väl ändå räcka? Nu måste jag orka! (Fast läkaren beordrade 14 dagars vila.)

Men tyvärr kommer vi ingenstans med skuldkänslor. Kroppen skiter i vad jag tycker är rimligt. Kroppen är som kroppen är. Jag kan till och med beundra den för det, att den så skamlöst breder ut sig, kräver sin rätt. Det jag inte vågar, vågar min kropp. Och tillåtelse är en nyckel. Att tillåta saker och ting att vara precis som de är. Helt enkelt för att de redan är som de är.

Jag och familjen får en enkel påsk i år. Det blir inget städat. Vi äter vad vi orkar fixa, dvs hämtmat. Vi tänder några ljus bland dammtussarna. Vi har varandra och det är en sån rikedom. Jag är ändå glad för att jag tillåter min kropp att vara som den är. Jag är glad för att jag ger mig tid till vila, att jag prioriterar min hälsa. Att jag numera är på en plats där hälsan får komma före allt. I grund och botten handlar det om självkänsla.

Glad påsk önskar jag er!

Här simmade jag runt i lördags morse. Med en tilltagande hosta till trots.

Nyligen hemkommen från läkaren med besked om lunginflammation övar jag mig i den sköna konsten att släppa taget. Att släppa taget helt. Om allt det där som jag ändå inte kan kontrollera.

Släppa taget om att vilja andas obehindrat
Släppa taget om viljan att röra mig
Släppa taget om tankar
Släppa taget om rädsla

Listan kan göras lång.

Det är så extremt lite i livet som vi kan kontrollera. Vi behöver fokusera oss på att göra det vi behöver göra, det vi kan göra. Och sedan att släppa. Inte släppa litegrann, utan att släppa en hel massa. Låta livet sköta sin del.

If you let go a little, you will have a little peace.
If you let go a lot, you will have a lot of peace.
Ajahn Chah