Maj är en riktigt tuff månad för mig. Vissa majmånader är det som att gå rakt in i en tjock betongvägg. Jag får ta en dag i taget. Det går inte ens att se en vecka framåt. Jag vet att jag är förevigt stark-skör och ingen signal om min hälsa kan längre ignoreras.
Jag måste lyssna och möta. När kroppen talar.
Och det kan innebära så mycket. Vad är det kroppen och själen säger just precis nu?
Ibland är det vila. Det kan vara sömn. Eller mat. Kanske örter. Eller rörelse. Eller ensamhet/sällskap. Andra gånger är det en biltur till en sjö, en simtur och lite glass. Att få krypa in i en älsklings famn under en filt med en evighetslång serie.
Själv-vård.
Att vårda både kroppen och själen.
Man ska inte underskatta de små medikamenten i vardagen. Små, små medel för att återställa balansen. Man får dosera mycket nogsamt.
Kommentera