Jag märker att jag går och letar tecken. Jag känner mig oftast så guidad i tillvaron. Känner livets ström och flyter med. Alltid hållen, nära nära. I hjärtat har alltid funnits en djup kontakt med något gudomligt. I den kontakten finns en självklar trygghet. Jag är aldrig ensam.
Men känner mig vilsen nu. Ser inga tecken. Känner ingen guidning. Inser att beslutet måste göras ändå. På egen hand. Jag tror aldrig jag har fattat ett stort beslut själv. Och det skrämmer mig. Men det är kanske det som är poängen; att jag behöver fatta ett alldeles eget beslut. Att jag är mogen för det.
Jag spenderar så mycket tid jag kan i naturen. Det är mitt sätt att stilla mig, att själv bli lika stilla som träden och vattnet omkring mig. Bli ett med jorden, liksom trädet få rötter att borra ner där. Att komma till vetskap.
Lämna ett svar