Bitterhet

Foto: NASA HQ PHOTO

Min vän berättar om sin mamma. Han säger att hon har blivit så bitter och att hon förmodligen aldrig kommer att förlika sig med hur livet blev. Sedan berättar han om ett helt vanligt liv. En skilsmässa, lite skakiga kontakter inom familjen, ett arbete som inte riktigt blev som hon ville, inget större ekonomiskt överflöd. Hon hade också varit nära att få något som hon verkligen ville ha och som i sista stund gled henne ur händerna. Låter som hur livet är mest, för de allra flesta, med andra ord.

Bitterhet har naturligtvis ingenting med hur livet blev att göra. Det är helt och hållet ett inre tillstånd som kan drabba alla, oavsett hur livet ser ut. En förutsättning för bitterhet är motstånd. Och att förneka nuet.

Det finns säkert något i mitt eget liv som jag skulle vilja ändra på om jag bara fick välja fritt från en önskelista. Även om jag just nu inte kan komma på något. Innebär det att mitt liv är perfekt? I det yttre är det såklart inte det. Ingen människas liv är fritt från utmaningar. I det inre gör jag inget motstånd. Jag har inga krav på hur livet måste vara för att jag ska känna mig glad. Det får bli som det blir. Jag är redan tillfreds, glad, känner mig inspirerad och nyfiken och har massor av lust de allra flesta dagar. Även utmaningarna som kommer känns oftast roliga. Varje dag är jag medveten om min dödlighet och att livet är ändligt. (Jag har haft en nära-döden-upplevelse och jag tror att nästan alla som har varit nära att mista livet lever närmare döden, en känsla av att vara mer levande.) Varför skulle jag då behöva ha livet på nåt särskilt sätt?

Till stor del kommer min glädje ur att ha varit allvarligt sjuk. Att ha förlorat hälsan och att sen få den tillbaks har förändrat något i mig. Jag tar aldrig min hälsa för givet längre. Varje dag som jag mår bra, fysiskt och psykiskt, är en bra dag. Även när jag drabbas av vissa mindre krämpor som t ex värk, migrän, ångestattacker. Det är för smått för att dra ner mig. Jag kan leva med dem, även när det är jobbigt. Jag kan ibland till och med njuta av mitt liv samtidigt.

Jag satt för en tid sen med några äldre släktingar i ett sällskap. De berättade vad de ångrade att de inte hade gjort i sina liv och som, enligt dem, var försent nu. Det handlade om resor och om att ha satsat på ett annat yrke. Själv tänkte jag, tyst för mig själv, att det enda som jag ångrar än så länge, i mitt medelålders liv är

a) att det tog så lång tid för mig att våga vara precis den jag är

b) att det tog så lång tid för mig att kunna njuta av livet

Fast å andra sidan är det ju inget man kan ångra. För jag hade inget val. Jag var tvungen att gå den väg jag gick för att hamna där jag är. Kan man inte njuta av livet så kan man inte. Det går alldeles säkert att öva upp sin tacksamhet, sin förmåga att se fler källor till tacksamhet om inte tacksamheten kommer naturligt till en, som i mitt fall. Om man har riktig tur drabbas man kanske istället av en rejäl kris som kan bryta igenom och öppna upp för att tacksamhet strömmar in livet. Kriser föder ofta antingen bitterhet eller tacksamhet. Kris är en möjlighet till en fördjupning av upplevelsen av livet, men det är ingen självklarhet att kris leder till större livsglädje.

Stephen Hawking, en av världens mest berömda forskare inom teoretisk fysik, drabbades tidigt i livet av ALS. Diagnosen fick han långt innan han slog igenom. ALS är en sjukdom som innebär att alla delar av ens kropp med tiden blir förlamade. Han gavs vid diagnostillfället högst fem år att leva. Han lever fortfarande och är nu 73 år. Han är nästan helt förlamad och kommunicerar via en digital röstmaskin. Människor som känner honom vittnar om att han, ganska snart efter att han fick sin diagnos, har levt med en djup acceptans av sin sjukdom. Han släppte tidigt allt motstånd. I en intervju med honom för några år sedan kommenterade han sitt liv, med hjälp av sin digitala röstmaskin, med:

“Vad mer kan en människa önska sig?”