Murriga morgnar och vackra kvällar i min lilla stad. Det finns en skönhet i november som är så anspråkslös. Jag uppskattar skönhet hos människor på precis samma sätt – människor är som vackrast när de inte ens försöker.
Detta har varit en utmanande höst för mig, egen sjukdom och anhörigs sjukdom. Och jag tröttnar på när människor runtom mig försöker regissera sorg – “såhär är det rimligt att känna just nu!”. Och då uppskattar jag verkligen all denna mörka skönhet som november bjuder på. Den lägger sig som tyst, mjuk bomull runt min själ. Tillåtelsen.
Leonard Cohens mystiska, vemodiga dikter bär mig genom allt som är tungt just nu. Buren i en varm, stark famn.
Kommentera