Ibland drabbas jag av dåligt samvete. Jag tycker numera om att ha ett undersökande förhållningssätt när jag drabbas. För jag har märkt hur det dåliga samvetet oftast baseras på ett icke undersökt grundantagande som i själva verket är falskt. Det är väldigt befriande att inse faktiskt.
Oftast har jag dåligt samvete i relation till andra människor. En känsla av att inte räcka till, att göra besviken eller att såra till exempel.
Jag har drabbats av dåligt samvete när jag har lämnat olika relationer som inte längre har känts bra. Och när jag har tackat nej till generösa erbjudanden om pengar och resor, mot jobb. Och när jag har sagt nej till förfrågningar, privata som professionella, som inte har känts rätt för mig. Eller sagt ifrån när det har känts som att det har behövts. Eller när jag inte har orkat engagera mig i alla människor som inte mår bra. Och när jag har behövt egentid. Det har till och med hänt att jag har haft dåligt samvete för att jag har varit sjuk!
Jag har märkt att det icke undersökta grundantagandet som finns i alla dessa fall är: Mina känslor, tankar, preferenser och mitt välmående väger inte lika tungt som andra människors känslor, tankar, preferenser och välmående.
Det är klart som korvspad att människor vill ha det som de vill ha. Och att vissa blir besvikna när de inte får det.
Och rent logiskt är det lätt att förstå sitt eget värde. Men det känslomässiga är en helt annan femma.
Eftersom jag ibland drabbas av dåligt samvete så säger det mig att självvärdet integrerat i kropp och själ då saknas. Som att de beslut som jag fattar inte står på fast grund. De är inte djupare än en tanke om egenvärde. Det finns ett antagande om att mina känslor, tankar och preferenser inte behöver så stor respekt och att mitt välmående är förhandlingsbart. Annars skulle inte det dåliga samvetet dyka upp. (Om det inte handlar om ett fel beslut/begånget fel.)
Det är såklart varje människas rättighet att fatta egna beslut efter inre integritet och vetskap. Att respektera egna känslor, tankar, preferenser och mående. Och att inse att det finns ett syfte med livet som går bortom att mildra obehag/besvär för andra.
Jag tycker väldigt mycket om att få syn på detta. Så fort jag ser det, ser djupare, börjar det förändras. Sådär direkt, i samma ögonblick. Som moln som skingras.
Så underbart härligt och befriande detta var att läsa. Det här tar jag till mig och värmer mig med. Den här texten ska förvaras och tas fram varje gång som det dåliga samvetet knackar på ….för det gör det titt som tätt – T A C K –
Åh, så väldigt varm och glad jag blev för din kommentar, Mia! <3 TACK tillbaks.
Mycket sanna ord även för mig. Har varit hemma nu sedan 5 dagar pga influensan. Har dåligt samvete för att jag inte är på jobbet. Har knappt sovit på nätterna men orkat vara uppe på dagarna och där kommer det dåliga samvetet och mitt ego säger: om jag orkar läsa och plugga, orkar jag väl jobba ? Men risken att smitta mina fina kollegor finns ju också. Känns fel att såsa på hemma, fast jag sover halva dagen – för att orka hosta mig igenom nätterna …
Mitt jobb är att hjälpa andra sjuka men när jag själv är sjuk har jag så svårt att ta hand om mig själv….
Dina ord tar jag med mig in i nösta vecka …
❤ Anki
Jag förstår, Anki. Känner igen. Klart att man ska vara hemma när man är sjuk – så självklart! Allt annat är vansinne. När man får dåligt samvete av att ta hand om sig själv är det bra att vara mycket uppmärksam. Undersöka var känslan kommer ifrån.
Krya på dig! Och ta väl hand om dig! <3