Den behagliga kvinnan

Do you remember who you were before the world told you who you should be?

När kvinnor begår våld på sig själva. Med hela världen som hejarklack.

Att födas och växa upp som flicka och kvinna kommer med vissa grundläggande förväntningar i den tid och kultur som vi lever i. Förväntningar från både män och kvinnor. Som kvinna förväntas man behaga, vara till lags, vara trevlig/behaglig, göra allt som står i ens makt för att inte vara besvärlig, inte överanvända ordet nej och när man använder det så bör det alltid komma tillsammans med en ursäkt/förklaring. Det fulaste man kan göra som kvinna är att ta hänsyn till sig själv eller att tänka på sig själv.

Är det inte så enkelt som att strunta i dessa förväntningar då? Nej, tyvärr inte riktigt så enkelt. Det är inte bara så att vi får lära oss att det är så vi ska vara. Det handlar också om att vi bryter mot sociala koder om vi som kvinnor avviker alltför mycket från dessa förväntningar.

Offentliga kvinnor som inte rakar sig under armarna blir hånade och väcker hat och hot och gör rubriker år 2017. I nutid. Kolla Madonna och Lourdes tex. Hur kan det väcka så mycket hat bara för att man som kvinna inte redigerar sin kropp, utan visar den så som den är skapt?

Själv undviker jag ofta att le på offentliga foton. Något man bör göra som kvinna. Jag vill inte se behaglig ut. Jag vill le när jag känner för att le. Inte på beställning. Hur ofta ser vi män le med hela ansiktet och fullt blottad tandrad på foton som ska representera företaget exempelvis? Varför förväntas man som kvinna alltid se så jävla glad ut? Vad skulle hända om man såg precis så glad/icke-glad ut som man är?

Men det handlar inte bara om att behaga utseendemässigt.

Det går så mycket djupare än så. Och i dessa #metoo-tider tänker jag på alla övergrepp som egentligen inte är övergrepp i bemärkelsen individ mot individ. Utan när samhällsförväntningar skapar kvinnor som begår övergrepp på sig själva i sin längtan att leva upp till den förväntan som läggs på dem. Ofta utan att ens förstå varifrån längtan kommer. Våldet vi begår mot oss själva är ofta smärtsammare än det som begås mot oss av andra. Sveket blir så monumentalt. Och självföraktet blir ett faktum.

När jag var runt 20 ställde jag upp på sex med mina pojkvänner utan att blinka. Att det var fel att ställa upp när man inte ville fanns inte ens i min världsbild. Det var en del av att vara människa, trodde jag. Jag var så snabb att behaga att jag tror faktiskt inte ens att jag kände efter om jag ville eller inte. Min vilja var helt ointressant. Det enda som jag visste att jag ville var; att behaga. Och vilken belöning jag fick, i form av omedelbar bekräftelse. Lite visste jag då om att det på sikt urholkar själar när man behagar. Både den individuella och den kollektiva kvinnliga själen.

Och jag vet inte hur många män som har gjort inviter som jag har avvisat på enormt, nästan äcklande, inlindat artiga sätt. Som om det vore helt omöjligt att bara säga Jag är inte intresserad av dig. Och jag vet heller inte hur många som i sin tur har svarat med obehagliga telefonsamtal eller mail eller som har stått och kastat småsten på mitt fönster på fyllan mitt i natten. Trots att jag var så trevlig. En gång fick jag ringa polisen för att frakta bort en som blev så obehaglig att han bosatte sig i trapphuset utanför min dörr. Jag hade alltid skuldkänslor för att jag sårat dem. I grunden var det skuld över att jag inte lyckades vara det som förväntades av mig.

Jag önskar att jag kunde säga att jag hade ovanligt dålig självkänsla. Men det sorgliga är att jag tror faktiskt inte det. Jag var nog som de flesta.

Men även i fullvuxen ålder noterar jag hur ofta jag har svårt med det där lilla ordet – nej. Och sedan inget mer. Ingen ursäkt, ingen förklaring. Nej är ett fullgott svar. Inte bara med män såklart, utan i alla möjliga situationer.

Numera är jag bra på att säga nej. På det sättet att jag faktiskt gör det. Men skuldkänslan finns kvar. Känslan av att jag gör fel försvinner inte så lätt.

Anledningen till att jag ville dela med mig av hur jag var med sex och killar när jag var runt 20 är att jag nyligen läste en djupt berörande novell om en 20-årig tjej som, med avsmak, ställer upp på sex och sen har svårt att avvisa sin date när hon verkligen inte vill mer. Och sen får en enormt stark reaktion mot mannen ifråga – inte på grund av något som han har gjort – utan helt enkelt genom att hon inte klarar av att sätta sina egna gränser. Hon står inte ut med att inte vara trevlig, behaglig och till lags.

Dessa erfarenheter är inbyggda i strukturen runt att vara kvinna. Det blir så olidligt att inte vara trevlig och behaglig att vi hellre begår våld på oss själva.

En kollega delade denna novell med mig. Egentligen skulle jag vilja läsa den med mina elever, men jag känner att jag kommer avstå på grund av alltför detaljerade sexuella detaljer. Så då delar jag den med er istället. Ni som tål sånt.

Missa inte denna så enormt träffande och igenkännande och fantastiska novell av Kristen Roupenian, Cat person, ur novellsamlingen You know you want this.

Åh, vad jag önskar att framtida generationer kvinnor, att man redan vid 20, ska kunna säga: Nej, jag vill inte.

Att en kvinnas ovilja ska vara skäl nog.

Jag önskar det till och med mer än vad jag önskar fred på jorden.

What would happen if one woman told the truth about her life? The world would split open.
Muriel Rukeyser