Skriven högst upp på Åreskutan september 2011.
Jag vill skrika och skratta
Skrikskratta
Så fånigt
Men ändå
Det är så det känns
Som ett skrik och ett skratt
genom hela kroppen
Hjärtat krullar sig av glädje
av detta enkla, lilla
Detta ögonblick
Vinden i mitt ansikte
just nu
Den turkosa färgen som mina ögon dricker
Mossans fukt under mina fotsulor
Jag lever
Titta, jag lever!
Att få grundas så i min egen kropp
att få stå högst upp
på den högsta punkten
och se ut över världen
och ingenting veta
Ingenting veta
Stanna till i ögonblicket
Ingenting märkvärdigt alls
ändå
Det allra största
Att leva så totalt i ett ögonblick
att allt som har hänt
och allt som kommer att hända
helt tappar sitt grepp om mig
Här finns ingen ångest
för det som varit
och ingen rädsla
för det som komma skall
Jag är utanför all tid
Här finns inga problem
Inget behov av flykt
Inget behov av att ordna nåt
eller skaffa mig nåt
eller säkra nåt
eller hävda mig
eller kontrollera nån
eller göra nåt
eller bli nån
eller ändra på nån
Jag behöver inte byta jobb
eller flytta
Ingen behöver älska mig
eller visa mig respekt
Jag tittar på molnen
och molnen tittar på mig
Mina ben vibrerar
och i magen en fjäril
Ett ögonblick av fulländning
helt utan brist
helt utan ansträngning
och strävanden
Jag vill skrikskratta åt varats olidliga lätthet
och glädjen att få vara vid liv
Att kunna vara så totalt i sin kropp
i ögonen
och armarna
och öronen
och tårna
är det största av allt
Den största mänskliga upplevelsen
Ganska få förunnat
Det största
är det allra minsta
Jag sluter mina ögon
Den högsta punkten
är ändå inuti
Kommentera