I tre timmar lyssnar jag på henne. Jag tror inte att jag öppnar munnen under dessa timmar. Det är i alla fall knappt. Det handlar om henne nu, hennes historier. Vad han gjorde mot henne, vad han borde ha gjort. Vad hon själv gjorde, vad de runt omkring dem gjorde. Eller inte gjorde, men borde ha gjort. Hur hennes familj betedde sig, hur de underlät att bete sig. Hon gråter så att mascaran rinner. Jag lyssnar, sträcker ut en hand, håller om. Jag vill både finnas där, men ändå inte. Jag vill både bekräfta henne, men ändå inte.
Med mina ögon och min närvaro säger jag; Jag ser dig. Jag hör dig. Du är viktig.
Med min tystnad vill jag nånstans förmedla; Det du säger är inte viktigt.
Det var bara några dagar sedan jag satt i en liknande situation. Då med honom. Lyssnade tyst som jag alltid gör. ”Han gjorde…, hon borde…, jag skulle ha….” Historierna tar aldrig slut. Har du tänkt på det? De tar aldrig, aldrig slut. Historier om världen och sakernas tillstånd. Och hur ofta uttrycker de inte ett missnöje, ett dömande av andra och en själv? Iaktta dig själv; Kan du gå en dag utan att uttrycka missnöje och dömande av dig själv eller andra? Jag säger inte att du ska göra det, men undersök bara om det är möjligt.
Tro mig, jag är inte intresserad av några positiva skildringar heller. De står mig upp i halsen. Det glättiga, uppsminkat lyckliga. Livet från den ljusa sidan. En lapp på badrumsspegeln med ”Jag älskar dig” – nej tack.
Jag är trött på ord. Jag är trött på tankar. Tankar som blir till ord. Så många onödiga tankar som tänks, så många onödiga ord som yttras. Vi håller på att missa något.
Påfallande ofta inser jag numera att det är ganska tyst i huvudet och det är så otroligt skönt. Bortom skönt. I mitt huvud finns mer sällan ”De borde, hon borde, jag skulle ha”. Alla dessa historier om hur världen borde vara, hur människor borde bete sig, hur man själv inte räcker till.
Jag märker också att när jag ställs inför större prövningar, sånt som normalt väcker en mycket påfrestande, livlig inre dialog så händer motsatsen. Det blir väldigt tyst i mitt huvud. Annat träder fram starkare; solstrimmor i mitt ansikte under en kall promenad en decembermorgon, nysnö som glittrar, hur leran har stelnat under natten, en vind som leker med några gamla kvistar, en kyla i nacken, en snabb skymt av en räv. Himlen, alltid himlen under dessa promenader. Vad som än pågår i livet så finns himlen att iaktta. Vet människor om detta?! Jag ser ingen annan som tittar på himlen någonsin. ”The kingdom of heaven does not come with signs to be perceived.”
Närvaro. Utmaningar erbjuder en större närvaro. Jag är där.
Eternal sunshine of the spotless mind. Så är det. Tystnaden i huvudet är den största nåden. Att kunna få syn på verkligheten. Eller – i all fall det som är mer verkligt än det som pågår i huvudet. Vackra ögon som möter mina på promenaden. Mina nya röda stövlar med lite snö på. En kopp hett kaffe på ”mitt berg”. Det är bara tyst därinne. Sinnenas upplevelser. Naturterapi.
Mitt bröst är öppnat. Där strömmar kärlek. In och ut, åt alla håll. Till vissa specifika varelser och naturväsen, till annat helt ospecifikt, en känsla av att smälta ihop med kärleken i världen. Både stillsamt, men också som ett bubblande skratt genom hela kroppen.
Du börjar prata om förhållanden. Vårt förhållande. Ert förhållande. Det kan bli så tröttsamt. Känner du inte det själv? Jag börjar skruva på mig och vill ut. Jag har inte förhållanden längre, vill jag säga. Förhållanden är i huvudet, tunga tankekonstruktioner om hur människor bör bete sig mot varandra. Jag förhåller mig till människor från ögonblick till ögonblick. Det funkar kanske inte alltid bra, men definitivt bättre än att ”ha förhållanden”. Var med mig nu om du vill. Eller lämna mig ensam.
Jag lever nu. Och en liten stund till. En gång fattade jag ett beslut. Att vad som än händer i livet vägrar jag att skapa mer smärta genom mina tankar. Historierna betyder ingenting längre. De saknar vikt. Jag hör dem ibland, mina och andras, men jag är inte intresserad.
Det finns inget som andra människor måste göra och vara eller låta bli att göra. Inga tyckanden eller dömanden som betyder något egentligen. Det finns inga historier som är så pass viktiga att jag vill missa det här ögonblicket. Eller nåt annat heller för den delen. Hur decembersolen riktigt trycker sig ner mot berget. Hur en katt möter min blick och sen hukat lubbar. Hennes rörelser! Så enkelt och så stillsamt. Hon kommer fram till mig och jag tar av min handske och låter henne nosa på min hand. Kylan genom fingrarna, hennes lätt fuktiga nos. Känslan av hennes päls när jag klappar henne. Det spritter av glädje i kroppen! Det vackraste och mest givande är så oerhört enkelt.
Den inre tystnaden är min största gåva.
Ibland vill jag fråga människor; om du räknar bort det som pågår i ditt huvud, hur mår du?
Kommentera