Dessa vackra dagar och kvällar. Sena maj, tidiga juni. Allt är bara så magiskt ute och varje ögonblick utomhus känns så värdefullt. Varje grässtrå, varje blomma, varje regndroppe, varje moln och skiftning på himlen. Allt annat hamnar i perspektiv när jag får lite vind på min kind.
Det har varit en tuff vår. Av flera olika anledningar. Jag har velat dela med mig här, men inte riktigt kunnat – av hänsyn till andra. Men livet har pockat på förändring. Och jag har lyssnat. Suttit stilla i båten och bara väntat. På vetskap, ork och handlingsutrymme. Och nu är tiden inne.
Den här sommaren kommer med förändring för mig. Och jag har startat juni med att bjuda in den. Bara sitta stilla om kvällen, med ett tänt ljus, och känna in vartåt det bär. Inte skriva, inte rita, inte läsa, inte prata. Bara känna. Bara känna in. Våga att inte sätta ord på det.
Vari består förändringen? Jag vet inte riktigt. Det är det som är så spännande. Det är mer av en inre riktning än en yttre. Det är tydligare inuti. Jag är nyfiken på hur det kommer att manifesteras i det yttre, vad som kommer utkristalliseras.
Men det har inneburit ett beslut. Ett beslut som har kommit med ett stort lugn. Det är så jag känner att jag är på rätt väg.
Har tänkt på Moojis ord:
Don’t bother about knowing how things should be and simply begin observing without prejudice, projections or desires. Notice how life flows of its own accord. Nothing here is a chaos, but a harmony.
Lämna ett svar