Det är alltid synd om mig

I morse hade jag ett samtal med någon som står mig mycket nära. Och som gjorde mig besviken. Några meningar. Och från att ha varit glad och lätt i kroppen kände jag mig plötsligt besviken och illa till mods. Det var ett telefonsamtal så jag la på luren. Och satt ett litet tag med känslan. Kände efter hur det kändes. Lyssnade på hur tankarna gick.

Det var en fantastisk upplevelse. Det är fantastiskt att kunna vara medveten om sina känslor, tankar och mönster och samtidigt uppleva världen med den medvetenheten, lägga lika stor uppmärksamhet på det som sker inuti som det som sker utanför. Egot (tankarna i mig) ville så himla, himla gärna göra en snyfthistoria kring det som hände. Egot kände sig kränkt. Det ropade högt och tydligt “Hen älskar mig inte! En människa som älskar mig gör inte så mot mig.” Egot är som en liten barnunge som älskar drama av alla de slag. Den som jag är på djupet kände sig inte det minsta kränkt. Jag vet att jag är älskad, också av den här personen. Människor som älskar oss gör ibland märkliga saker. Det kan vara så. Och det som hände i mitt fall var inte särskilt stort alls – men mitt ego ville hemskt gärna förstora det. Det ville ha drama. Det ville skicka ett elakt sms, det ville gråta lite, det ville få tycka synd om sig själv.

Egot har ett väldigt litet spelrum i mitt liv numera. Det rycker ibland i mig, skriker till, försöker få mig att se hur synd det är om mig. Det håller på ett litet tag. Jag brukar låta det hållas. Jag är intresserad av att se vad det hittar på – det är ju så uppfinningsrikt! Jag gör aldrig nåt som egot vill när det är på det humöret. Till slut tröttnar det och lägger sig för att sova, som vilken barnunge som helst. Ett ego som inte tas på allvar tröttnar alltid. När det inte får den uppmärksamhet det vill ha så är det inte så kul längre.

Det är alltid synd om mig. Det finns alltid anledningar att tycka synd om sig själv. För mig och för dig. För alla människor. I princip alltid. Titta på dig själv just nu. Skulle du kunna komma på minst en anledning till att det är synd om dig just nu om du skulle vilja ha en? Förmodligen. Jag tror de flesta levande mänskliga varelser skulle kunna svara ja på den frågan. Det finns alltid minst en anledning, oftast fler. Och om det, mot förmodan, finns nån som inte skulle kunna komma på en enda anledning så behöver man bara vänta lite. Det kommer snart komma en. Pengar som är slut, jobbigt på jobbet, halvtaskiga relationer, nån busschaufför som är respektlös, alla människor som nånsin har förlorat nån älskad, sömnlöshet, kanske är du rik men placerar pengarna fel och förlorar hundratusentals kronor över en natt…ja, det finns alltid en anledning att tycka synd om sig själv. Och egot gillar det. Egot älskar snyfthistorier, gråt, drama, få tycka synd om, få berätta sin snyfthistoria vidare (helst flera gånger), få den bekräftad av en annan. Egot älskar det, men själv mår man sällan så bra av det.

I mitt liv hade egot stort spelrum länge. Och inte blev det mindre synd om mig för det. Snarare tvärtom.

Jag valde nytt fokus. Eller, egentligen valde jag inte – det hände mig något som gav mig ett nytt fokus, som en gåva, en ny blick, nya ögon. Mina ögon såg ständigt anledningar att glädjas åt vardagen. Väldigt många till och med. När man har den blicken finner man dem överallt. Och ju mindre glädjeämnena är desto större är de på nåt märkligt sätt.

Idag har jag till och med kunnat glädjas åt ett skrikigt och hysteriskt ego, att få vara med som åskådare på första parkett när mitt ego ställer till med en scen är faktiskt fantastiskt roligt. Att få sitta med som en stilla närvaro och se hur klurigt, uppfinningsrikt och dramatiskt mitt ego kan vara när det får en chans, när det hittar en öppning.

Jag tittar, skrattar lite. Mitt ego har ofta väldigt bra repliker. Och det är som att det går igång på sig själv. Det är som ett grekiskt drama. Ändå liknar det samtidigt mer en komedi än ett drama! Ni vet, som när man tittar på en riktigt dålig skräckfilm och snarare skrattar än blir rädd.

Känslan av besvikelse är redan borta. Istället för att skicka ett elakt sms till personen som triggade mitt ego väljer jag att skicka ett riktigt fint och kärleksfullt sms. Ett extra hjärta. Idag känner jag mig ovanligt glad och full av kärlek. Det märkligaste är att jag märker att det numera är tvärtom. Det som tidigare triggade en känsla av olust och smärta/ilska i mig triggar idag det motsatta. Jag känner mig aldrig så lugn och glad som när jag stöter på utmaningar och egot får tokspel. Det är som att det just då blir som tydligast vad som är av verkligt värde i mitt liv, vad som är på riktigt. Livets ironi. Bara så vackert.