Det är vår tid nu

For all that has been, thanks.
To all that shall be, yes!
Dag Hammarskjöld

Hur tror du det känns att gå in i ett rum och genast veta hur alla människor i rummet mår? Eller att alltid veta vilka som ligger i skilsmässa långt innan de har gått ut med det?

Spännande, får jag ofta höra från människor som inte själva har det så.

Utmattande, tror jag de flesta av oss som har det på det sättet skulle säga. Och inte spännande eller ospännande, utan normalt. Om man alltid har haft det så, så är det normalt. Det är snarare spännande att inse hur många människor det finns som inte vet nåt som inte sägs rakt ut.

Jag älskar att umgås med människor, men har haft svårt för att stänga om mig. Svårt för att hitta den där skyddande bubblan så att jag inte tar in så mycket information från människor.

Det är inte alltid roligt att veta mer. Jag hamnar ofta i situationer då jag tänker “Hur är det nu? Har han offentliggjort skilsmässan än eller är det fortfarande bara jag som vet?” Jag är rädd för att säga nåt rakt ut till personen, innan personen har sagt det till mig. Jag vill inte att andra ska veta att jag vet saker om dem som de inte har valt att anförtro mig. Jag glömmer bort vad som har sagts i ord och vad jag har tagit emot i energi.

Människor som är såhär behöver mycket tid för sig själva. För att inte bli överväldigade av alla intryck och all energi-information behöver man mycket tid då man inte har några människor alls omkring sig.

Och vi mår bra nu. Det är vår tid. Att sitta i isolering är som att konstant gå omkring med full tank. Att alltid ha laddaren i uttaget. Det är en enorm vila för våra högkänsliga sinnen.

Jag träffar mina allra närmaste förstås. Men i övrigt socialiserar jag mig med annat. Att sitta med en Golden Healer i handen eller i BHn en hel kväll är också att umgås.

Att gå ut i skogen och att vara bland träd och växtlighet känns också socialt för mig. Men mindre dränerande. Den som inte tror att skogen är besjälad har inte känt efter riktigt noga. Här finns riktiga väsen, riktiga själar.

Och när man har ett rikt inre liv, skriver, ritar och fantiserar så har man ju också alltid en massa fantasifolk, låtsaskompisar, som man kan hänga med. Ibland är soffan full här hemma. Fast det kanske bara är jag som syns.

Ändå, den här typen av umgänge, ger mer energi än det tar. Det är inte roligare, för jag älskar att umgås med människor, men det ger energi. Så fort jag omges av människor så dras det från mitt batteri.

Det sägs att detta är själva definitionen av introvert personlighet. Att vara introvert handlar, i strikt mening, om att man får energi när man är själv. Medan extroverta människor får energi av att umgås med andra. Båda kan vara lika sociala i den sociala situationen – det handlar snarare om var någonstans man tankar energi. Och människor är ju inte antingen eller utan befinner sig nånstans på en skala.

Mitt hjärta värker för tillståndet i världen nu. Och jag vill ha den här värken. Jag är tacksam för att jag kan känna en del av världens lidande i min kropp. Jag vill bära det, tillsammans med andra. Vara med det. Ändå känner jag att det här är en tid för mig. En tid då jag stärks och vilar. För första gången under min livstid är just min läggning en styrka i samhället. Och jag vet att efter dessa världens födslovärkar skapas ett helt nytt liv. Och en ny jord.