Det handlar inte om mig

Foto: Kevin Dooley

Ibland, inte ofta, men ibland får jag frågan om det inte känns jobbigt att dela med sig av det privata på bloggen. Jag delar aldrig med mig av något som känns privat för mig. Vad jag ägnar mina dagar åt och mina privata relationer är det som jag aldrig delar med mig av här. Om jag någon gång har nämnt något som har hänt i en privat relation så är det alltid helt anonymiserat.

Men vad gäller känslor och tankar känns få saker privat för mig. Det finns inte så mycket jag i det. Ibland förvånar det mig hur ensamma människor tycks tro att de är om allmänmänskliga känslor, tankar och upplevelser. Vi är människor. Den mänskliga upplevelsen är hyfsat lika för oss alla. Varför låtsas som nåt annat?

Väldigt lite som jag gör, tycker, tänker och känner finns det identitet i. Jag är inte lärare/hälsorådgivare. Jag är inte mina åsikter. Mina tankar kommer och går som de gör. Det gör mina känslor också. Jag är där och iakttar dem, men jag är dem inte. Jag är mycket större än allt detta. Jag har ett yrke. Jag har mänskliga åsikter, tankar och känslor. Det finns inget privat i det.

Jag tror att människor generellt skulle finna större välmående om de inte tog allt så personligt. Det som drabbar oss, vad människor säger eller gör mot oss, vad vi tänker och känner – det är inte så personligt som vi tror. Men när vi gör allt så personligt blir allt till personliga draman och personliga problem. Det vilar något smärtsamt över dagens egocentricitet. Det måste vara jobbigt/göra mycket ont att vara så självupptagen, så upptagen av självet, som många tycks vara. Självet hotas ju konstant. (Hur uppfattas jag? Vad tycker människor om mig? Vem har andra åsikter än jag?)

Det handlar inte om mig. Inget på bloggen handlar om mig. Inte ens när det till synes gör så. Jag tycker om att avleda uppmärksamhet från mig. Jag vill inte ha fokus på mig, på min obetydliga person. Under min person finns det av mig som har värde. Och jag vill låta mitt arbete tala för sig självt. Ibland, oftast till och med, vill en text som jag skrivit säga något som jag själv är helt ointresserad av att säga. Texterna har egen röst.

Det jag gör handlar om det som vill göras genom mig; fysisk, känslomässig och mental läkning av människorna i världen, genom ayurveda, genom mindfulness eller andra strängar som finns på min lyra. Ibland sker det via berättelser som berör min person. Men vad min person har erfarit är inte privat. Det finns inget jag i det.