The moment you know, you know you know.
David Bowie
Du vet hur tankar och känslor om allt i livet kan skifta hela tiden? Ena dagen tycker man att en person är jättejobbig, nästa dag rätt rolig. Jobbet är kul ibland, andra dagar inte. Ena dagen känns det som att man vill gå en konstutbildning, nästa så ifrågasätter man om man överhuvudtaget gillar att måla. En dag kär, nästa dag undrar man vad det var man föll för från första början.
Tankar varierar. Hela tiden. Även känslan för olika saker varierar.
Du inser kanske att det går att jobba med tankarna och att du därmed också har en hyfsad makt över känslorna. Men ibland kommer frågan; Ska jag verkligen “jobba med” allt? Finns det inte en sann tanke/känsla? Finns det inte en tanke/känsla som kommer djupt inifrån som en signal från mig till mig och som jag bör lyssna på?
Jo, så är det. Ibland är tanken sann. Ibland ljuger den. Ibland ska man lyssna på tankarna. Andra gånger skratta åt dem. Man bör hela tiden höra vad som sägs och känna vad som känns och sen göra noga avväganden.
Med tiden, efter ett intensivt lyssnande och kännande, efter stor uppmärksamhet på det inre livet, brukar man bli rätt bra på att skilja på tankar/känslor som kommer från djupet och tankar/känslor som kommer från mer ytliga skikt. Jag är fortfarande osäker ibland, men då brukar jag bara ge det lite mer tid (om jag kan) och försöker att lyssna inåt extra uppmärksamt. Inte resonera, bara lyssna.
Såhär skiljer jag dem åt:
Ytliga tankar/känslor är ofta högljudda och dramatiska. De hörs, de syns, de tar plats, de kräver uppmärksamhet. De menar ofta på att de är viktiga. Man missar sällan att man har dem. Helt plötsligt är de borta.
Tankar/känslor från djupet är istället lågmälda och tystlåtna. De tar väldigt lite plats. Ibland missar man nästan att de finns där. Det kan ibland krävas tystnad och avskildhet för att man ska kunna höra dem. (Fast ibland gör de sig hörda även i bruset.) De sanna känslorna har en annan kvalitet dock. De dröjer sig kvar. Ibland försvinner de en liten stund, kanske tar de en tupplur. Men så är de där igen. De lämnar en aldrig ifred. Tanken är viskande, men väldigt kort och bestämd. Känslan är subtil, men väldigt tydlig. Egentligen skulle jag nog mer kalla den en vetskap än en känsla.
Tankar och inre vetskap är inte alltid logiska. Det går inte alltid att göra listor med för- och nackdelar. Det går inte att resonera med dem. Ibland vet man inte varför de finns. De hör till mysteriet som bor i universum, men också i oss.
Jag har märkt att när jag väl fattar ett beslut om något som jag har processat länge, så har jag nånstans haft den djupa, lågmälda vetskapen med mig i princip hela tiden. I alla fall väldigt länge. Men eftersom den ofta är ologisk, oförståelig, så har jag inte tagit den på allvar. Det bor en enorm osynlig intelligens i varje människa. Vi vill gärna förbise den.
Jag kommer tillbaks till det där med att lyssna inåt. Gör det till en daglig vana att uppmärksamma allt som finns i dig, tankar och känslor. Låt dem inte styra dig. Du bestämmer, inte de. Men lyssna på dem. Ibland kommer de med budskap från en helig plats. Lär dig känna igen rösten.
Jag tycker så mycket om Bowies ord: I det ögonblick som du vet, så vet du att du vet. Kasta inte bort den vetskapen.
Kommentera