Det mediala

Foto: Len Matthews

Först en halv livstid då jag får veta vad som är verklighet. “Det övernaturliga” finns inte. Om det upplevs, så är det hjärnspöken. Allt går att förklara. Upplevelser från andra verkligheter är inbillning. Om man tror sig kunna veta saker om människor som man helt logiskt inte kan veta så är det bara slumpen att man “gissat” rätt. Visst. Ok. Jag hör. Jag lär mig. Jag är liten och påverkbar och vi lever i en tid och kultur där endast det som går in i ett mikroskop finns.

Men sen då? En halv livstid senare törs jag äntligen lita på mina upplevelser. Jag vet inte vad jag upplever. Men jag upplever och jag trycker inte ner det. Trycker inte bort det. Det får finnas. Jag törs vara i det icke-vetande. Det kan vara så att det finns existenser utan fysisk kropp. Det är helt enkelt så att vi inte vet. Och självklart är det så att andra verkligheter finns, att verkligheten är mycket större än vi någonsin kan förstå eller uppleva. Hur kunde jag nånsin ens tvivla på detta?

Det är så fruktansvärt lite vi vet. Varför måste vi låtsas om som att vi vet en massa saker? Som när människor säger “Förmodligen har vi bara ett liv…” Vaddå förmodligen?! Vi vet inget om detta. Ingen kan veta något. Varför ens uttala sig?

Vetskapen kommer alltid ur en mycket tyst plats. Inga tankar finns på den platsen. När jag är stilla så vet jag plötsligt.

Om det är mediala talanger eller om jag är synsk eller bara begåvad med en stark intuition, det vet jag inte. Och det är heller inte intressant. Jag är inte intresserad av termerna. Men nu vet jag att jag ofta vet mer än andra tycks göra och jag törs lita på att jag vet. Det räcker så. Ibland måste man bara låta det vara som det är. Det är en gåva, men inte bara en gåva. När man inte kan stänga av sitt vetande. Ibland vore det skönt att inte veta, t ex när man måste spela med i ett spel för att människorna som jag vet saker om inte vet att jag vet. Jag vill att de själva ska göra det officiellt innan jag säger att jag vet nåt.

Ibland vill man blunda eller stoppa i öronproppar. Samma med detta sinne. Motsvarigheten då är att bli “genomskinlig”, låta vetskapen passera rakt igenom en utan att tänka/känna efter mer, bara låta den vara. Få passera, flyga iväg. Vi kan inte vrida tillbaks en insikt/vetskap, men vi kan släppa taget om den.

Några exempel på vad jag kan veta:

• Att genast veta människors sexuella läggning innan de själva har gått ut med det.
• Att veta vilka i bekantskapskretsen som är förtjusta i varandra/har ihop det innan de har berättat det.
• Att veta vilka förhållanden som har tagit slut innan det är officiellt. (Ibland vet jag om det innan paren själva vet. Tyvärr. Inte roligt.)
• Att veta vad människor tycker om en innerst inne.
• Att veta svaren på ja/nej-frågor redan innan de har kommit. (Varför frågar jag då? För att man måste. Det hör till ordningen.)
• Att känna andra människors känslor lika tydligt som om de vore mina.
• Att veta vad som kommer hända innan det har hänt.
• Att känna av en närvaro i ett rum utan att någon är där.
• Att få upp bilder (av alla de slag) inuti som kommer som budskap nånstans ifrån.
• Att dagen innan jag (inplanerat) ska träffa en person drabbas av en känsla som säger något om hur den människan mår/har det.

Har det hänt att jag har haft fel? Det händer att jag ibland inte vet. Men när jag vet så vet jag. Då är det så. Då har det aldrig varit fel. Det är inte en gissning – det är en vetskap. En vetskap om sånt som jag oftast inte ens är intresserad av. En som jag har fått höra inte finns. Men som jo, i mitt liv alltid har varit helt verklig och självklar. Inget märkvärdigt alls. Eller, om man så vill, precis lika märkvärdig som andra sinnen. Syn, hörsel, känsel, det mediala sinnet. Det andliga sinnet. Eller det sjätte sinnet. Eller vad man nu vill kalla det.

Det finns inget mystiskt i det mediala. Det är bara vi, som i vår kultur, har gjort det till något onödigt mystiskt och konstigt. Det är brutalt naturligt.

Ibland blir människor chockade när jag någon gång berättar om vad jag vet. Själv blir jag mer chockad av vad människor inte vet. Ni vet, den där känslan av att något är så uppenbart att det nästan är skrämmande att det kan gå människor förbi. Men vissa människor tycks inte veta något alls om inte ord har utbytts. Ord blir den enda kommunikationskanalen. Det beror delvis på att vi lever i en kultur där ord och fakta övervärderas kraftigt och den inre, subtila vetskapen undervärderas lika kraftigt. Jag tror att många, många har ett välutvecklat sjätte sinne som bara trycks ner alldeles för kraftfullt. Både för att vi har fått höra att det inte finns. Och för att det kan vara så smärtsamt att vara udda. (Men det är alltid mer smärtsamt att förneka sig själv för att passa in.)

Det är en tidsanda. Vi som vet bättre måste stå på oss. Inte låta vår tysta kunskap tryckas ner eller förnekas. Vi mår inte bra av att förneka ett sinne. Ett språk. En kommunikationskanal lika naturlig som vilken som helst.

Så om du är en sån som jag; När du vet att du vet så vet du. Gör dig inte märkvärdig. Men förneka inte heller. Allt är precis som det ska. Och det är inte du som vet, inte du som är speciell. Det är intelligensen som bor i dig (och som bor i alla) som vet. Ditt instrument är bara tillräckligt känsligt för den att spela på.