Det okommunicerade

 

Foto: Bert Kaufmann

Jag tror på kommunikation. Jag brukar själv vara noga med att kommunicera mitt inre för mina närmaste och även för andra. Och så fort jag inte är det, så kan jag märka hur något sakta byggs upp inom mig. En sorts smärta. När vårt inre, av nån anledning, trycks ner eller inte kommuniceras, inte får finnas, så skapas frustrerad eller stagnerad energi, t ex sorg, ilska och depression. Det mest ohälsosamma vi kan göra med känslor är att förneka dem.

Vi kan jobba förebyggande för att undvika att bygga upp tunga känslor, men när känslorna väl finns där så måste de uttryckas, åtminstone erkännas. Vi kan bli sjuka av nedtryckta känslor, fysiskt såväl som psykiskt.

På nära håll har jag på sistone kunnat iaktta hur ilska har byggts upp hos två personer under en längre tid. I det ena fallet har det handlat om en person, vi kan kalla henne Anna, som under en lång tid, ett år, har irriterat sig på hur en vän till henne har betett sig. Vännen har varit egocentrisk och oschysst på olika sätt, enligt Anna. Men Anna har inte sagt nåt, bitit ihop, tyckt att vännen borde fatta själv. Hur kan man bete sig så? Till slut så sprack hela bubblan och Anna har känt sig riktigt arg och upprörd länge.

I det andra fallet har det handlat om en person, Pelle, som i hemlighet har haft romantiska känslor för en kompis. Pelle har varit förälskad, men inte vågat kommunicera det pga att han har varit rädd för att riskera vänskapen. Istället har han tryckt ner sina känslor, låtsats som om de inte har funnits i ett försök att behålla vänskapen.  Är man verkligen en vän om man egentligen är förälskad men till varje pris försöker dölja det, dvs försöker dölja vem man är? Även den här situationen slutade med mycket ilska och dåligt mående hos Pelle.

Hos många människor finns också en sorts uppfattning om att vissa känslor inte borde finnas. Särskilt om de är mörka, som t ex sorg, ilska, svartsjuka, nedstämdhet och oro. Och starka, sårbara känslor som förälskelse trycks också ner och tas inte på allvar. Vi försöker trycka in oss i en form som vi inte passar i, vara några vi inte är.

Inget gott kan nånsin komma av att vi trycker ner vår sanning. När vi kommunicerar det som är sant för oss, så visar vi oss själva respekt. Det är grunden i att må bra. Och när vi inte kommunicerar, så gör vi motsatsen. Vi visar världen att det vi känner inte är värt att uttryckas och inte är värt respekt. Vi berättar för världen att vi inte är värda respekt.

I dessa dagar, då det talas om självkärlek hit och självkärlek dit, får vi inte glömma att självkärlek aldrig syns eller ligger i ord. Det handlar inte om att stå framför spegeln och säga “Jag älskar dig”. Det handlar inte om att säga att vi minsann tycker att vi är värda allt möjligt. Självkärlek, eller brist på sådan, avslöjas i handling. Det är i våra handlingar vi visar kärlek. Och du behandlar inte dig själv utifrån hur mycket du, i dina tankar, tycker att du är värd. Utan utifrån vad du djupast inne i ditt hjärta upplever att du är värd. Så länge som du är omedveten om den känsla du har för dig själv, innerst inne, så styr den ditt liv.

Det okommunicerade dödar oss inifrån. Det blir som en långsam förgiftning. Lev med ett öppet hjärta. Du blir mer sårbar när du stänger det. Det är vad du döljer som kommer att skada dig mest.

Hur behandlar du dig själv i dina relationer? Hur väl kommunicerar du ditt inre? Hur väl respekterar du dina egna tankar, känslor, längtan, önskningar och upplevelser?

Var uppmärksam på alla tillfällen under dagen då du lär människor i din omgivning hur du ska behandlas.