Det skadade barnet väljer partner

When people show you who they are; believe them. The first time. Don’t let them show you again. Maya Angelou

Det absolut effektivaste sättet att helt omkullkasta sitt liv på är att välja fel livspartner. Helt plötsligt kan man finna sig själv på ruinens brant, man kan hamna i tvist om sina rättigheter som förälder, riskera hemlöshet och förlora självkänsla.

Vi bör välja partner med stor försiktighet. Och trots att vi tycker att vi använder fingertoppskänsla misslyckas hälften av oss ändå. Inte för att vi är odugliga. Utan för att vi är skadade. Från tidigt i livet. Från barndomen. Det absolut lättaste sättet att förutse om ett förhållande ska sluta i olycklig kärlek för en vuxen är att titta på hur de tidigaste “kärleksrelationerna” såg ut, dvs mellan barnet och dess vårdare. Vår tidiga prägling sätter mallen för hur vi väljer som vuxna. Till dess att vi har gjort upp med den.

Exempel på sånt som ofta går fel när ett skadat barn väljer partner:

1. Vi får svårt för att sålla. Det är inte så att människor med känslomässiga skador träffar på fler knäppskallar än andra. Knäppskallar finns överallt och vi träffar alla på dem. Och de är dessutom ofta oemotståndligt trevliga till en början. Skillnaden ligger i hur fort man reagerar på de problem som efter hand visar sig och hur fort och med vilken grad av bestämdhet och hänsynslöshet som man kan resa sig och lämna. Vissa människor lämnar aldrig. Problemet är alltså aldrig vem man träffar utan hur bra man är på att resa sig och gå och hur snabbt man gör det.
2. Vi är inte på vår egen sida. Den största anledningen till att vi fastnar i en dålig relation: Vi tycker inte särskilt mycket om oss själva. Så när någon behandlar oss illa, lovar saker för att sedan inte hålla löften, sviker oss, kontrollerar oss, förolämpar oss och lovar oss att de aldrig kommer behandla oss illa igen men sedan gör det så är inte vår första, andra eller tolfte impuls att resa oss upp och gå. Den är att stanna kvar och fundera på vad vi gjorde för fel eller om vi har missförstått något. Kanske går det att ändra sig så att man slipper gör sin partner så upprörd igen..? Det skadade barnet tenderar att inte ställa sig på sin egen sida, utan försöker istället förstå sin partner och klura ut hur hon kan ändra på sig själv. För vissa känslomässigt skadade människor kan det ta årtionden att inse något som många andra skulle kunna inse på en kväll: Han/hon är inte värd det! Lämna!
3. Vi klarar inte av att göra någon annan besviken. För att kunna ta hand om sig själv krävs en speciell och specifik förmåga; förmågan att, vid behov, kunna göra en annan människa besviken för att kunna skydda sig själv. Det kan handla om att säga nej till ett förslag, att ändra sig angående något som man redan har sagt ja till och att, t ex i en kärleksrelation såra någon riktigt mycket, även när personen ifråga bara har behandlat oss väl. För någon som inte har tillräckligt med egenkärlek och känslomässig insikt om egenvärde kan det vara riktigt svårt att neka en annan. Hur kan lilla värdelösa jag behandla den här fantastiska människan såhär?
4. Vi hoppas för mycket. Barn som växer upp med dysfunktionella vuxna kan inte förändra sin tillvaro eller göra sig av med dessa personer. Från en position av vanmakt lär sig det skadade barnet detta väldigt bra: Hoppas på att den vuxna kommer förändras och behandla oss annorlunda. Bara vi är tillräckligt snälla och lydiga. Det skadade barnet tar sedan med sig detta missriktade tålamod till sina vuxna relationer. Med liknande resultat. Och de missar en avgörande insikt; Att vi ibland måste ge upp om människor för att ta hand om oss själva och bevara vår egen hälsa.
5. Vi är överdrivet rädda för att vara ensamma. Hur redo vi är att lämna en dålig relation är helt beroende av hur vi klarar av att hantera att vara med oss själva. Och det i sin tur handlar om hur mycket vi tycker om oss själva. Kan vi se någon annan vilja ha oss? Vilja spendera tid med oss? Vilja ta hand om och älska oss? Eller så känns det så oöverkomligt avlägset att det kanske ändå är bättre att släppa såna naiva hopp och stanna i en död relation.
6. Snälla människor är tråkiga. En trasig barndom kan få oss att rysa när vi emellanåt stöter på riktig kärlek och omtänksamhet. Snälla människor är tråkiga och osexiga. Det är ibland svårt att sätta fingret på det, men vi upplever ofta att vi inte har nån kemi med snälla människor. Men om vår självkännedom var djupare skulle vi kanske kunna formulera det såhär: Vissa människor känns fel för att vi instinktivt vet att de aldrig kommer att kunna skada oss på det sätt som vi, under barndomen, har lärt oss att vi “behöver” för att känna oss “älskade”. Vi har ingen kemi med dem för att de inte har någon smärta att erbjuda.

Om du har en besvärlig barndom i bagaget eller på annat sätt har tagit djup skada under barndomen, så är det bra att känna till att dina impulser inte leder dig rätt. Tvärtom! Det som känns rätt leder dig fel. Men skulden är inte vår. Trots det behöver vi lära oss att göra just det som känns som mest främmande och ovant för oss; Vi behöver vara snälla mot oss själva.