Det som händer när man vilar

Efter en period med dagliga störtskurar av näsblod och den matthet och det illamående som följer på det blir jag sjuk på riktigt. Tvingas in i viloläge. Jag har många gånger märkt på min kropp, att när jag inte lyssnar på den så trappar den upp. Ökar volymen. När det inte räcker med att kasta småsten så kastar den tegelstenar. Jag överlämnar mig till febernätter och märkliga drömmar. Jag överlämnar mig till vilan. Låter kroppen få läka.

Det fascinerande med vila är att den liksom tycks utlösa krämpor. Näsblodet försvinner efter en dags vila och febern efter ett par, men annat dyker upp. Nya krämpor. Fysiska och känslomässiga smärtor, som har tryckts ner för att kroppen ska orka, ger sig tillkänna. När man ligger där helt stilla och tittar är det intressant att se. Ryggen, öronen, magen, huvudet. Själens krämpor. Varje dag presenterar kroppen något nytt. Det kan verka som att man blir sjukare. Men i själva verket blir man friskare.

Kroppen får en chans. Kroppen får en chans att släppa fram och att ta hand om alltihop. Ingen medicin är bättre än denna – utrymme till läkning.

Fantastiska kroppen och dess otroliga läkeförmåga. Jag blir rörd.