Det viktigaste

Foto: Elisabeth Labbaci

Det har hänt att jag har ställt mig frågan: Finns det något som är viktigare än min sinnesfrid?

Finns det någon endaste liten sak som kan vara viktigare?

Man kanske kan svara “fred på jorden” eller “att rädda livet på någon”.

Men vad är fred i det yttre om  inte frid i det inre? Vilken alltigenom fridfull människa skapar krig? Och har jag lättare “att rädda livet på någon” eller att göra andra stordåd om jag samtidigt är plågad?

Nej, när jag verkligen tänker efter så vet jag att det finns ingenting i världen som är viktigare än att känna sinnesfrid. Hur skulle världen se ut om vi alla först och främst prioriterade det?

När jag tappar den emellanåt så tänker jag att jag har glömt bort det viktigaste av allt. Jag har gjort något mindre viktigt till viktigare. (Det är märkligt det där, hur vi ofta tror att det är viktigare att vi har det bra i framtiden än att vi har det bra nu. Nuet är ju det enda vi säkert vet att vi har.) Jag har gett bort min frid. Irritation, oro inför framtid, ilska över orättvisor – vad gör detta mer än att förorena våra själar och kroppar? Och i förlängningen förorenar dessa även omvärlden. Det finns inget fel med att försöka förändra världen. Men sinnesfriden måste komma först. Förändringar blir kraftfullare när man förändrar från en lugn och fridfull plats, med en ren energiström som inte är färgad av mörker.

Inget framtida ögonblick kan någonsin bli bättre av att jag inte har frid i detta.

Varje gång jag tappar min sinnesfrid så har jag misslyckats.

Ibland mår vi sämre, andra gånger bättre. Det är som det är. Det är inte farligt att vara låg. Men mitt i detta kan det finnas en kärna av frid och trygghet, en känsla av att bottna i sig själv, en vetskap om att det blir som det blir och jag kan inte göra mer än mitt bästa.

Jag hävdar bestämt att det viktigaste av allt i hela världen är för varje människa att finna denna trygga kärna, denna mjuka punkt av sinnesfrid.

Hur finner man den?

Jag kan inte svara för alla, men för mig har det handlat mycket om att göra vad jag kan för att förändra det jag vill/göra det rätta, men samtidigt släppa taget och att inte försöka kontrollera. Det är inget medvetet drag, utan något som har kommit naturligt för mig. Jag har med åren fått en tillit till livsprocessen. Den har kommit naturligt från en plats av trygghet. Trygghet är ett nyckelord i sinnesfrid. Och tryggheten kom i sin tur av detta enkla men ändå så svåra: att vara just här, just nu, i både tanke och kropp.

Till syvende och sist så är det så att varje gång vi inte har sinnesfrid så är vi någon annanstans i våra tankar. Nuet kan bjuda på stora utmaningar och på stor smärta, men så länge vi låter det vara som det är – så länge vi inte gör motstånd mot det som redan är som det är, så har vi åtminstone sinnesfrid.