Foto: Elisabeth Labbaci
Väl på stranden deklarerar min vän att hon inte tänker bada. Trots att hon tidigare sagt att hon längtat efter att doppa sig och simma.
Jag känner mig som en elefant i vattnet, säger hon som förklaring.
Fast det går inte att känna sig som en elefant. För en elefant är inte en känsla. Man kanske tänker att man är stor och otymplig som en elefant eller att det ser så ut i andras ögon just när man badar. Och då kanske man känner sig ledsen.
Det kan vara bra att reda ut begreppen. För situationer blir lättare att hantera då. Man kan låta både tankarna om hur man är/ser ut i vattnet komma, sedan känslan av ledsenhet över det som tankarna säger. (Om man nu inte är snabb nog att inse att det tankarna säger inte är sanningen.) Och så låta både tankar och känslor vara som de är. Och så bada ändå.
I längden är det inte sunt att låta tankar och känslor helt få styra ens beteende. Livsutrymmet blir bara mindre och mindre då. För det finns ingen hejd på vad tankar kan säga och vad känslor kan diktera. När de märker att de har makt att styra ens liv, så växer de sig ännu starkare. Vi behöver lära oss att vara med tankar och känslor. Lyssna på vad tankar har att säga. Våga känna hur känslor känns i kroppen. Och sedan leva våra liv som vi vill.
Väldigt intressant att läsa. Svårt bara ibland tycker iaf jag att upptäcka vad som är tankar och känslor och själva jaget, och kunna separera de från varandra. Jag kan upptäcka en tanke av att tex inte duga, och inse att detta bara är en tanke och sen kunna distansera mig ifrån den. Men känslor däremot är mer överväldigande och kan verka så sanna, och då är det så lätt att jag sveps med och tappar fotfästet och blir förvirrad. För känslor är väl ändå mer knutna till själen? Och då är det svårt att bara vara och låta dessa känslor komma och gå. Dit har jag inte nått än :)
Ja, det kan vara svårt det där med att skilja dem åt. Jag har övat mig jättejättemycket, genom att lyssna inåt och att vara väldigt uppmärksam på tankar och känslor och reaktioner och beteende. Och så regelbunden meditation under många år. I meditationen tycker jag man lär känna vad som faktiskt är en inbyggd del av en själv, en del av själva varandet, upplevelsen av närvaro. Till skillnad från en känsla. Man är ju inte död när man släpper alla känslor.
Känslor kan komma från väldigt olika ställen. De kan både vara mycket ytliga och de kan komma från en djup och helig plats (ibland tycker jag att ordet känsla är fel ord för dessa djupare – det handlar mer om vetskap, insikt eller är en upplevelse av närvaro.). Vissa känslor bör man ju absolut agera på. Men långt ifrån alla. Det går att lära sig att skilja dem åt. Jag skrev faktiskt en text om hur jag skiljer dessa åt för en tid sen. Här kan du läsa den om du vill :)
Tack, Theréze! <3
Fast viljan handlar ju också om tankar, tänker jag.
Kram <3
Ja, den kan göra det, Piedra. Men den kan också komma från en insikt/vetskap, som kan inkludera tanken eller inte, men som kommer från djupet. Allt handlar om ytliga och djupa skikt och förmåga att skilja dem åt. Men man kan ha en tydlig bild (tankar) av hur man vill leva sitt liv/vad man vill göra. Och så kommer mycket impulsiva tankar och sätter krokben på detta. Och då kan det vara bra att kunna iaktta tankeflödet och se de olika skikten av tankar helt enkelt för att få fler valmöjligheter.
Tack! Kram <3