En ny tid

Accept whatever comes to you woven in the pattern of your destiny, for what could more aptly fit your needs? 
Marcus Aurelius

Jag har rest.

Man kan säga att det var det som var början. Början på en lång tystnad här på bloggen. Jag har alltid varit noga med att varje ord här ska skrivas utav lust. Eller ett inre behov av att sätta ord på. I det offentliga. Och när det inte finns så är jag tyst.

Tystnaden är en viktig del av texterna.

Jag har ibland fått höra att jag “missionerar mindfulness” eller “helar världen med ayurveda”. Men det är inte sant. Det är långt ifrån sanningen. Jag söker inte upp människor. Jag gör praktiskt taget ingen reklam för mig. Det finns människor runt mig som jag har känt i åratal som inte ens vet att jag arbetar med detta. Jag pratar i princip aldrig om det, oombedd. Det har inte behövts. Klienter har hittat mig ändå. Och något behov av att “frälsa” någon har aldrig funnits.

Jag har en stark tilltro till att det jag har att säga och förmedla når ut till de som behöver läsa det. Och att de som behöver min rådgivning hittar fram till mig för egen maskin.

Men den här hösten har jag pausat en hel del. Jag har varit borta en tid från mitt lärarjobb. Jag har tagit ytterst få klienter. Jag har inte varit så social. Istället har jag rest. Varit mycket själv och med familjen. Reflekterat lite. Men mest bara varit.

Ledd av något som jag själv inte förstått har jag rest runt, i sydeuropa och nordafrika och USA, den här hösten. Så sakteliga började jag i Franciskus av Assisis fotspår, i Italien. Och slutmålet blev den stad som är uppkallad efter honom i USA, San Francisco. Ända sedan jag besökte Assisi i Italien 2013 har Franciskus varit som en sund besatthet i mitt liv och jag har läst allt som jag har kommit över, av honom och om honom. Och höstens resa har varit en i hans anda.

Den har varit djupgående och livsförändrande och den har också varit större än för bara min person. Och jag har behövt det här stillaståendet som har infunnit sig efter resan.

Vissa platser behöver man besöka för att något ska lossna. Känner ni igen det? Lossna i tillvaron eller lossna inuti eller om det är någon annanstans, för mig helt obekant, som det lossnar – det vet jag inte. Men mitt i allt det stagnerade kan jag känna en liten rörelse så stilla ta form. Som en liten ljus virvel inne i magmörkret.

En av de tidiga dagarna i november landade jag från San Francisco. Det var delvis en chock. En jetlag som dröjde sig kvar i två veckor och gjorde att dagar fördrevs i dvala och nätter i ateljén tills jag till slut ramlade i sömn inpå småtimmarna. Jag var väldigt låg veckorna efter resan, både gråtmild och låg på energi. Men när kroppen hittade tillbaks till sina rutiner kunde jag känna att jag sådde ett frö av något som jag hämtat hem från resan. Och Uppsalas mörka novemberhimmel blev en förutsättning för detta frös växtkraft, himlens svärta blev som en bördig jord att sätta något i.

Sen dess har jag varit tyst och stilla. Och väntat. Väntat på den där lilla, lilla rörelsen. Känslan av det nya som gror.

Ett årtionde rör sig mot sitt slut. Och ett nytt är på väg att börja.

Kroppen är en del av tiden. Men det som bor i den är förevigt och tidlöst och nytt och levande i varje ögonblick. Och den ljusa virveln, rörelsen i mörkret som är så påtaglig just nu, är en del av något från en annan dimension. Så vackert att få se denna magi ta form under just vintersolstånd och jul. Årets mest magiska tid.

En ny tid är här. Och jag är fortfarande vid liv.