Foto: Martin Duggan
Bland det mest befriande i mitt liv just nu är att jag, mer eller mindre, har slutat tänka på människor. Det är nåt som har dykt upp av sig självt, utan sådan intention, förmodligen ihop med annat inre arbete.
Först var det som en process ändå. Sen hände nåt väldigt snabbt.
Alla saker människor gör och säger som jag normalt sett skulle ha tänkt på, kanske grubblat på, definitivt haft åsikter om, ibland dömt ut. Bara borta. Att kunna se människor och deras egenheter lika tydligt i stunden. Men att inte tänka något om dem. Eller så far en tanke förbi, men släpps lika snabbt. Det är som att de inte berör mig mer, de angår mig inte. Fast det är inte en kyla, utan snarare en frihet, en känsla av fräscha ögon. Tänk så mycket extremt oviktigt man ändå har haft ork att ha åsikter om. När man hade kunnat vila i tystnad.
Inte för att det är nåt fel med att ha åsikter. Det är bara väldigt skönt att slippa.
En sån obegriplig lättnad att slippa tycka nåt alls. Det är faktiskt plågsamt att ha åsikter om människor.
Friheten. Den rena luften inuti. Allt utrymme. En sorts himmelrike.
Ja ännu an sanning jag erövrat jag behöver inte tycka och tänka. Så mycket om andra. Vila i mer visdom se bara reflektera ” himlens höjder” så skönt.
Tack ?
Ja, det är väldigt vilsamt faktiskt. Tack <3