Under en kort stund, cirka kl.05, är det som att djuren tar över den lilla fiskebyn vid Atlantkusten helt.
Nästan inga människor är vakna. Och det som är vaket i mig, det som gör att jag stilla kan observera allt detta, är heller inte mänskligt.
Jag står knäpptyst på min balkong i soluppgången och ser måsar, dubbelt så stora som katterna här, herrelösa hundar och ensamma magra katter springa på de öde gatorna och leta efter dagens föda innan hettan slår på och människorna vaknar.
Känner de sig utsatta? Sårbara? Oroliga? Ensamma?
Jag tror inte det.
Det är vi människor som får stå för det.
Kommentera