Farten

Foto: mgstanton

Farten gör mig tokig ibland. Särskilt när det ska vara fart bara-för-att. Allt ska gå snabbt, snabbt. Skynda! Mail ska besvaras blixtsnabbt. Människor blir tokiga när man inte svarar i telefonen på några timmar. Beslut ska fattas snabbt för ingen verkar vilja vänta på att de mognar fram. Deadlines gör mig galen ibland. Alla dessa deadlines som ska hållas. Om arbetet/beslutet inte är färdigt till 27/3 då? Vad händer om man låter saker mogna fram i sin egen takt? Vad händer om man låter människor göra det de gör i egen takt? Skulle allt bara kollapsa?

Det finns något nervöst över att stressa fram allt såsom vi gör i vårt samhälle. Tankarna går till rädsla igen. Vad är vi så rädda för? Vad är det som är så bråttom? Vi försöker kontrollera med struktur, men det är ingen egentlig kontroll. Det blir ofta bara pannkaka. Vi missar det vi egentligen är ute efter. Vi vill ju ha ett genomtänkt svar på vårt mail där det står något vettigt och inte bara vilket svar som helst. Ett beslut som inte är moget blir ändå inte bra. Och varför lämna in ett arbete som inte är klart?

När man jobbar med elever blir det här tydligt. Det går inte att stressa fram några färdigheter. En elev lär sig prata ett språk när hen gör det. Liksom man lär sig cykla, simma eller köra bil helt i sin egen takt. Det går inte att sätta ett datum.

Vi blir klara när vi blir klara. Vi är redo när vi är redo.

Jag sätter på min telefon de dagar då jag vill prata i den. Vad är det som är så svårt att förstå med det? Det är inte en medborgerlig skyldighet att ha sin telefon på. Men ibland känns det så.

Vi behöver inte vara rädda för att tappa kontrollen när vi inte styr med järnhand. När vi släpper kontrollen och låter allt vara precis så som det är, så är det som att ett flöde tar över och allt flyter på så vackert. Det blir en helt annan kvalitet i mailsvar, telefonsamtal, beslut, arbete och färdigheter när de får mogna fram. När de är befriade från nervös energi.

Vi är alla en del av detta ekorrhjul. Systemet. Jag försöker anpassa mig till hur världen ser ut, men jag vägrar samtidigt att vara en del av den totala galenskapen som finns i allt som hastas fram. Framkastade hastjobb. Det går att vägra stressa sig igenom ett helt liv. Våga vara långsam! Våga kräva tid! Inte bara för egen skull, utan också för världens. Världen behöver fler långsamma, eftertänksamma – världen behöver kapha-energi som balanserar vårt hyperaktiva samhälle.

En sak i taget, försöker jag tänka. Människor får helt enkelt vänta ibland, tills jag är klar.