För många år sen, och under många år, var det värsta som kunde hända; att jag blev ensam med mina tankar.
Ensam hemma, utan distraktion, hamnade jag i nån sorts tortyrsituation.
Men det hände i stort sett aldrig. Om jag var ensam hemma satte jag på TVn så som andra tänder en lampa. Ljud, bara ljud. Och rörliga bilder. Nåt som kunde skingra tankar. Vad fanns därinne? Så mycket mörkt och obearbetat. Så mycket icke undersökt.
Men den dagen kom då det var dags att rikta strålkastaren inåt.
Hur vet man när den rätta dagen är kommen? Man bara vet.
Jag drog mig undan världen och var mest stilla och själv dagarna i ända. Jag tittade på, undersökte, var nyfiken på mitt inre. Det var fruktansvärt jobbigt den största delen av tiden. Men det blev lättare. Sen svårare igen.
Tills en helt ny dimension kom in.
Idag är jag så glad över att mitt inre är min tryggaste, stillsammaste och vackraste plats. En tillflyktsort. Den är långt ifrån enbart ljus. Men det mörker som finns bärs med stor medvetenhet, med blicken konstant riktad dit. Det är inte ett mörker att vare sig fly eller bekämpa – det är ett mörker att iaktta. Istället för att fly mig själv i yttre stimuli så märker jag att jag nu gör tvärtom. När världen blir för rörig stänger jag av den och flyr in i mig själv. Det är en lyx att bära med sig en sådan vacker plats. Och den finns hos oss alla. Under våra tankar.
Kommentera