Foto: James Jordan
En vän till mig som har haft en del hälsoproblem slutade med gluten för några veckor sedan. Och blev helt bra på bara en dryg vecka. Hon och jag hade pratat om det där med gluten tidigare, om att det kunde vara det som var problemet och att hon skulle testa att vara utan ett tag. Ändå tog det ca 1 år för henne att testa.
Varför väntade du så länge med att prova att vara utan? frågade jag.
Jag visste nog hela tiden att det berodde på gluten, sa hon. Men jag ville inte inse det. Jag gillar bröd för mycket.
Jag tänker på hur ofta i livet som det är så. Vi vet. Och nånstans vet vi att vi vet. Men när det är dåliga nyheter, så vill vi inte veta. Och då försöker vi glömma bort att vi vet.
Jag har sett det i mitt liv, i vänners, familjemedlemmars och klienters liv. När man är på fel plats i livet, i fel relation eller på fel jobb t ex så är det så otroligt lockande att leva i förnekelse. För vad blir konsekvenserna av ens vetskap? Att hela livet förändras. Och det är man inte alltid beredd på.
Vad vi ofta gör då, när vi vet att vi vet men det vi vet är dåliga nyheter, är att vi frågar alla andra: Vad tycker du om det här..? Vad tror du..? Hur skulle du göra i den här situationen..? Borde det inte vara såhär..?
Vi längtar undermedvetet efter att nån annan ska gripa in och ta tag i det som vi själva inte orkar ta tag i. Att någon annan ska säga till oss. Det är ingen lösning att stoppa huvudet i sanden när vi inser dåliga nyheter. Det är som det är. Vi mår bra av att titta på det utan skygglappar. I längden mår vi bra av det.
Det är ju bättre att säga ”Jag vill inte vara i min relation, men det känns som om jag måste just nu för att klara av min försörjning” än att förneka att det är fel relation för att man inte orkar ta in det. Och det är ju bättre att säga ”Jag offrar min hälsa och jag kan ta magsmärtor för jag älskar bröd och vill inte sluta med det” än att fortsätta låtsas om som att man inte förstår varför man ens drabbas av magsmärtor.
Medvetenheten måste komma först. Då kommer steg två lättare av sig självt, som en naturlig följd, tids nog. Det är förnekelsen som är så jobbig. Förnekelsens pris är väldigt högt, men det kan ta tid för oss att inse det. Det gör ont att förneka. Helt enkelt för att vi innerst inne redan vet. Följden blir då att vi sviker oss själva.
Ett bra tecken på att du vet, men att du önskar att du inte visste är just när du börjar fråga alla andra om hur du borde göra. Andra människor har inte svaret. Ditt svar ligger i dina egna frågor. Lyssna på hur du frågar.
Ett tydligt exempel på detta finns i detta klipp med Caroline Myss, drygt 2 minuter långt.
Fast jag måste ju säga att om man är glutenintolerant så tar det mycket längre tid än en vecka innan man känner sig bättre. Sex månader är ganska normalt. För mig tog det tre år med glutenfri kost innan jag blev bra. Och själv hade jag aldrig gett upp gluten om jag inte haft en helt säker diagnos som visar att jag är glutenintolerant.
Åh, vad bra att du tar upp det här, Piedra! För det är en av grunderna i det jag håller på med inom hälsa. Personen jag berättade om är ett helt autentiskt fall. Hon hade inte tagit några prover på vårdcentral överhuvudtaget och har fortfarande inte. Men hon slutade med gluten och flera hälsoproblem försvann som sagt på en dryg vecka. Själv tog jag prover på VC eftersom jag misstänkte intolerans med tanke på att det finns i min närmaste familj och jag hade en del symptom. Jag hade ingen intolerans enligt proverna. Ändå slutade jag med gluten, för jag var nyfiken på hur det skulle påverka mig. Och efter tre veckor försvann alla mina livslånga eksem. Normalt eller inte – så har det varit för oss två. Och för många, många fler som jag känner till (klienter och andra).
Såhär tänker jag: Man går inte till VC en måndag morgon, tar gluten-prover som visar att man tål gluten alldeles utmärkt för att sedan dyka upp där på tisdag morgon och ta prover som visar på en glutenintolerans. Att bli glutenintolerant är en låååååång process. Liksom man inte blir diabetiker över en natt. Inte heller dyker en tumör upp under en fredagskväll. Sjukdomar och matintoleranser är obehandlade obalanser som, efter ibland många många år av att ha ignorerat kroppens mer eller mindre subtila signaler, till slut visar sig genom tydliga fysiska symptom och på VCs prover.
Inom ayurvedan talar man om sex olika sjukdomsstadier. I sjukdomsstadium fem så dyker symptom vanligtvis upp och sjukdom behandlas inom västerländsk medicin. Men inom ayurvedan börjar vi behandla lååångt innan symptomen ens dyker upp, redan på tidiga sjukdomsstadier. Vi förebygger sjukdom. Just glutenintolerans går inte att känna i pulsen, men förstadium till diabetes t ex går att känna. Och många andra obalanser.
Men det viktiga här: Lita på kroppens signaler! Vi får inte bli så förblindade av vår nya Gud Vetenskapen att vi inte ens bryr oss om vad kroppen meddelar oss. Om man får ont i magen varje gång man har ätit gluten men aldrig annars. Sluta att äta gluten! Oavsett vad VCs prover säger! Kroppen talar till dig. Detsamma i relationer; Mår du dåligt varje gång du träffar en människa och bra när du inte har människan i din närhet – avlägsna dig! Vi behöver lyssna mer på kroppens och själens signaler. De finns där av en anledning.
Tack för att du tog upp detta viktiga!