Försiktig nu

Det är bråttom - riktigt bråttom! - att göra ingenting.
Vildhjärta

Jag har haft en längtan efter att minimera intryck på sistone. Delvis har det kommit naturligt, med denna karantän som jag har befunnit mig i. Vilan som den har fört med sig har varit välkommen. Men den har också satt igång ett begär efter ännu mer intrycksvila. Jag stänger av skärmarna allt oftare. Och framförallt ljudet från allt möjligt. Jag kollar/lyssnar inte längre på poddar, youtube-kanaler och annat som jag brukade följa. Instinktivt känns det fel. Det är som ett malande som jag inte orkar med. En känsla av att det blir för många ord ibland. Vad är kärnan av det de vill säga? Jag har inte orkat lyssna. Jag har inte orkat prata. Jag har inte ens orkat skriva.

Men det gäller inte bara mig. Det gäller också stora delar av världen omkring mig. Såå många människor har behövt den här karantänen. Såå många människor har behövt göra lite mindre, lite långsammare. Många fler än som ens fattar det själva.

Vi måste blir mer uppmärksamma på vad det faktiskt kostar oss att leva våra till bredden överfyllda, tidspressade liv. Det är som att vi inte fattar vad det kostar oss i frid, livsglädje och kreativitet att trycka in så mycket som det bara går. Det är som att vi inte märker hur mycket oro vi får av alla katastrofvarningar från nyhetsprogram. Eller hur mycket energi vi förlorar av ständig uppkoppling mot jobbmail och sociala kanaler. Vi inser inte hur djupt skadade vi kan bli av att stanna i, även måttligt, skadliga relationer bara en endaste dag för länge.

Vi är ömtåliga allihop.

Vi har redan gjort resor och träffat människor och sett filmer och läst böcker och fått andra intryck så att det räcker för en livstid.

Vi behöver smälta också. Bara vara. Göra ingenting.

I höstas reste jag runt i världen i en månad. Jag besökte sydeuropa, nordafrika och USAs västkust. Jag är så, så glad att jag hann med nu, precis innan världen stängde ned. Och jag känner hur jag fortfarande processar denna resa, hur oerhört stort det var för mig. Jag behöver fortfarande kanske år med att bara vara med den. Allt jag såg. Alla jag mötte. Samtal, intryck, natur. Träd, byggnader, utsiktsplaster, själar, känslor. Allt jag hörde. Allt som inte sades. Det är knappt jag orkar titta på fotona som jag tog. Än. Det är fortfarande så många inre bilder jag bara måste vara med.

Vi får inte förlora oss i intryck och göranden. Vi måste stilla oss, stoppa den här världens urspårade kraft som drar oss bort från vårt eget inre.

Gör det redan nu! Sätt dig till ro. Bara sitt. Andas djupt. Öppna inga skärmar. Ring inte nån. Köp inget mer. Gå inte på festen. Se inte filmen. SITT. HÄR. NU. I tystnaden, lugnet, skönheten, vinden, solen eller natten. Vi behöver inte addera någonting mer överhuvudtaget. Inget mer fattas. Inget är mer brådskande nu än att vi gör absolut ingenting.