Foto: Saulo Victor
I mitt arbete som gymnasielärare har jag, helt omedvetet, genomfört ett genusexperiment de senaste 7 åren. I början av en viss kurs har jag under 7 år låtit mina elever i 1:an genomföra en diagnos för att se vilka förkunskaper de har med sig från grundskolan innan kursen sätter igång. Tanken bakom är att se vilka elever som behöver repetera mycket för att sedan sammanföra dem och erbjuda dem mer repetition i kursen.
Först gör eleverna klart hela diagnosen. I slutet av diagnosen ber jag dem sedan skatta sig själva; Var tycker de själva att de hör hemma? Upplever de att de har stora brister eller att de hänger med ok? Jag har med denna självskattning för att jag vill se var de själva vill gå, dvs jag vill se om de själva vill gå där jag bedömer att de behöver vara.
Detta har inte gjorts som ett genusexperiment. Men det har blivit ett. För mönstrena under alla 7 år har varit så otäckt tydliga. Flickor har i regel högre poäng på diagnosen än pojkar. Men pojkar, även de med riktigt låga poäng, svarar i mycket hög grad att de kommer att klara kursen bra, utan repetition, och de bedömer sina kunskaper som goda. Flickor, även de med riktigt höga poäng – ibland så höga så att de ligger bara några poäng från maxpoängen, svarar i mycket hög grad att de är osäkra på sina kunskaper och att de behöver mycket repetition. Detta har varit ett solklart mönster i diagnosen under alla sju år. Inte under ett endaste år har svaren varit annorlunda (utom givetvis från enskilda elever). Pojkar går in med attityden att det ordnar sig trots kunskapsluckor och att de kommer att klara det. Flickor går in med att de inte duger för att de inte är perfekta.
En del av uppdraget som lärare är att ha medvetenhet om hur klass- och könstillhörighet påverkar arbetet i och utanför klassrummet och att arbeta för att elever presterar sin fulla potential. Detta finns såklart inte bara i 1:an på gymnasiet. Så länge inte medvetenheten finns där så tar flickor med sig det ut i arbetslivet. Kvinnor som är högkompetenta törs inte ta på sig arbetsuppgifter eller tacka ja till jobb för att de inte är perfekta. Män med mycket lägre kompetens tackar ja till dessa för att de tycker att de duger alldeles utmärkt.
Jag ville skriva om detta för att påminna alla flickor och kvinnor; Var medvetna om den här tendensen! Den är inte ett personligt problem, utan det handlar om samhällsstrukturer och konstruerade könsroller. Flickor och kvinnor måste våga tro på sig själva och våga ta plats och de behöver uppmuntras att göra det överallt. Det första steget är att bli medveten om att det är så här det ser ut överallt. Hur 16-åriga flickor värderar sina kunskaper är bara en spegling av hur vuxna kvinnor värderar sig själva och sina kunskaper. Vilket i sin tur är ett uttryck för synen på kvinnor och kvinnors värde generellt.
Kommentera