Foto: Butz.2013
En gång för många många år sedan, i ett tillstånd mellan dröm och vakenhet, precis i sömnögonblicket, viskade någon till mig: ”Glöm inte bort vem du är. Glöm inte bort vem du är. Glöm inte.” Tror du på andar..? Jag har alltid undrat vem det var.
Efter en förmiddags arbete som kändes ovanligt lyckat grabbade jag tag i min kappa och sprang ut på lunch. Jag småsprang som jag så ofta gör när jag är uppåt och glad. En blyg vårsol sken. De kanske 50 meterna från min arbetsplats till mitt lunchställe hände något högst märkvärdigt. Jag stannade till precis innan matdisken på restaurangen och blev medveten om vad som just hade hänt.
Jag hade glömt bort mig själv.
Under några minuter var det som om jag totalt hade glömt bort vem jag var. Jag kan inte förklara det på nåt bättre sätt. Känslan var mycket märklig. Ofta när jag t ex tränar eller mediterar är jag här och nu, men alltid samtidigt med nån slags medvetenhet om vem jag är. Det här var annorlunda. Det var som att precis allt som jag normalt är medveten om bara hade varit borta. Jag stod och djupandades ett tag. Sa mitt namn tyst i mitt huvud. Det var mitt smeknamn som jag hade i min barndomsfamilj som kom upp. Jag påminde mig genast om mina problem. (Det skedde på autopilot och var det första som kom tillbaks efter mitt namn). Mina nära relationer dök upp i huvudet. Just ja, så var det. Jag kände mig genast sänkt. Som en tyngd över axlarna. Utan att jag förstod varför.
Det hade varit alldeles underbart med den där glömskan. Jag sprang i vårsolen, helt utan namn, ålder, utseende, kön, art, problem, minnen, kunskap och relationer. Jag var inte ens en människa. Ändå – det fanns något besynnerligt bekant över hela situationen.
Bara en närvaro i solen. Känslan var…obeskrivlig. Ja, jag kommer aldrig att kunna hitta ord för den.
Så slår det mig som en blixt: Jag hade inte glömt bort mig själv! Det var precis tvärtom. Några minuter av igenkänning och ihågkomst. Under några minuter hade jag kommit ihåg vem jag var, vem jag verkligen var, bakom hela fasaden; Närvaro.
När jag var yngre å satt å dagdrömde kunde jag komma till ett tillstånd där jag inte fanns, då jag var tvungen att skaka mig tillbaka i kroppen för att komma till denna verklighet. Minns aldrig var jag varit eller varit med om. både läskigt å skönt. Saknar det tillståndet.
Känner igen. Jag upplevde flera olika märkliga medvetandetillstånd som barn som jag inte längre har…just nu är jag väldigt intresserad av tillståndet mellan sömn och vakenhet. Jag tycker att det är så spännande. Det finns en kontakt där, med något som jag vare sig har i vaket eller sovande tillstånd. Jag kan känna närvaro av andra i rummet, höra viskningar…det sjätte sinnet förstärks..kanske för att jag är så avslappnad…Tack, Emma.
Åh så vackert!
Tack för det som du delar!
Läser mycket av det du skriver!
Levnadsglädje
Lätthet
Med fjäderlätta steg
Hjärta som hoppar av glädjeskutt
Omfamnad i solens närhet
Närhet till själen
Närhet till sig själv
En närhet som bär
En innerlighet som när
Att uppleva vem jag verkligen är
Tack, Anders! Vad kul! Tack också för din fina dikt :)
Vad härligt det låter, i brist på bättre ord. Härligt kan lätt bli något svårtillgängligt där borta. Det här är här och nu. Det händer mig ibland när jag jobbar hemifrån och lunchar själv på något fik. Plötsligt är jag borta. Endast sinnesintrycken kvar. Sorl, röster, ansiktsuttryck, skrammel, dofter, smaker… Så enkelt och så tillgängligt. Ingen stund senare är jag tillbaka och mina problem med mig. Samma sak strax innan jag somnar. Ett rum utan ett jag. Ett jag som är ett rum. Total avslappnad. Frihet.
Ja, det var verkligen härligt. Och på nåt sätt magiskt.
Det är något väldigt speciellt med ögonblicket strax innan sömnen. Jag upplever att jag är så avslappnad att jag lyckas ta in mer med mina sinnen.
Jag tror att dessa stunder kommer till oss som en påminnelse. Tack, Stefan.