Ibland frågar man alla andra. Hela tiden. ”Vad tycker du?”, ”hur skulle du ha gjort?”, ”var inte det märkligt?”, ”hur reagerar du på…?”.
Vi frågar andra, fastän vi egentligen längst därinne vet själva vad vi tycker. Vi vill få bekräftelse. Eller så vill vi få höra att vi har fel. Vi vill inte fatta besluten själva. Vi är rädda för att fatta fel beslut.
Jag står själv just nu på ett ställe där jag funderar mycket på en vänskap. Stanna kvar eller lämna? Jag frågar folk omkring mig mycket. Men innerst inne vet jag redan. Bara jag kan egentligen veta allt som behövs för rätt beslut. Det är så mycket som pågår i en relation som inte går att förmedla till andra. Och den egna känslan för relationen är just den egna. Man känner det man känner. Och man måste utgå därifrån.
Jag har pratat med många människor redan som tycker att jag ska göra A, men ändå skippar jag alla goda råd. Jag väljer B. Och jag vet att det är rätt. Det känns i magen och jag har känt det hela tiden.
Det har varit bra att prata, för jag har kommit vidare i min egen process kring detta. Men jag tar inga goda råd. Det var aldrig poängen. Poängen var att få lyfta till ytan, uttrycka för en annan. Lyssna på en annan. Och sedan lyssna inåt igen. Vad känns rätt i mig?
Känslan tar mig längre än tanken.
Och den allra första känslan man hade angående något är oftast det som visade sig rätt i slutänden. Första magkänslan, första instinkten är viktig.
Så många gånger i livet redan som jag har lyssnat för mycket på andras råd. Jag litar mer på den egna rösten nu. Innerst inne vet man. Och man vet att man vet.
Samma intelligens bor i dig. Ingen vet bättre än du vad som är rätt för dig.
Jag tar mig på alvar det jag känner i dag känslan är ju mitt verktyg. Jag vet mera nu, jag litar på mig själv, innan jag väljer vad jag vet och vill.
Tack…det du delar med dig…?
Tack fina Mod! Ja, precis. Det är så viktigt att inte förminska sin egen inre känsla. Känslorna ska inte styra ens liv, inte det jag säger. Man kan behöva ha distans till sina känslor. Men magkänslan. Den är annorlunda. Den är viktig. Den är snarare en lugn vetskap än en känsla egentligen.
Bra att du tar dig själv på allvar! <3
Ett litet tillägg: Jag vet att det låter hårt ”att välja bort vänner”, men faktum är att jag har detoxat min vänskapskrets hårt de senaste åren. Inte för att det är nåt fel på människor. Utan för att jag är en känslig själ och jag behöver inte många vänner, men jag behöver riktiga, äkta, kärleksfulla, nära vänner. Jag behöver vara mera kräsen, inte mindre kräsen, med vilka energier jag omger mig med. Och jag har ingen tid att slösa bort. Numera väljer jag mina vänner mycket noga.
Hej på dig !
Precis så är det, som du säger…
Tänk om man kunde ta och lyssna till sin egen röst och mening en endaste gång, så vågar man fortsätta göra det sedan också… när man upptäcker att det faktiskt fungerar så ska man absolut fortsätta så.
Jag har börjat med det nu, jag söker mitt inre lugn mitt i bröstkorgen andas in djupt ganska sakta när jag lyssnar av andra, något eller mig själv… då kommer alltid svaret till mig, den kommer antigen som en känsla eller en bild inom mig själv eller så kommer den som en situation som visar mig att jag kände rätt…
ha en trevlig kväll :-)
Kram Eva
Hej Eva!
Ja, jag tror att tilliten till den där rösten är något som oftast växer med tiden. Man lär sig känna igen den sanna rösten. Jag tycker att jag har blivit mycket bättre på det. Skrev en artikel om det just idag ifall du är intresserad :)
http://mittpunkt.se/det-har-med-sanning
Tack för att du delar med dig av hur du gör. Känns värdefullt att veta. Ha en trevlig kväll du med! Och tack för att du läser och kommenterar!
Kram