Foto: Valentina Mancini Roma
Tänker du nånsin på hur vi pratar om människor som inte är närvarande i samtal med andra?
Ibland behöver vi ventilera frustration, för relationer är komplicerade. Men jag har svårt för samtal som kretsar kring att bara trycka ner andra, handlar om hur andra människor borde bete sig, skitsnack och skvaller. Ofta går jag från såna samtal illamående. Jag kan känna att de gör mig illa. Jag är inte perfekt själv, utan dras ibland med i samtal och ångrar mig sedan, när jag känner hur illa såna samtal gör mig.
Ändå. Det är påfallande ofta som samtal dras åt det hållet. Och tänk om vi istället skulle göra tvärtom; hitta sånt som vi gillar! Prata gott om människor. Sprida gott skvaller.
Numera umgås jag dock i kretsar där godsnack är ofta förekommande. Men ibland även i de andra kretsarna. Och det blir därför så tydligt i mitt mående, var jag trivs bäst. Inför vissa möten märker jag att jag spänner mig, för att jag vet vad som kommer att komma. En våg av smärtsam energi i form av ord. Jag vet vad som kommer att komma, inte för att jag vet vad de har varit med om sen sist, utan för att jag vet att vad de än har varit med om så kommer de att tolka det genom den energi som finns inom dem. Och människor som inte mår bra uppfattar världen som smärtsam eller irriterande (egentligen samma sak).
Det vi säger om människor säger något om oss. Människor som känner sig små behöver förminska. De upplever sig växa då.
Jag har de senaste åren gjort mig av med många vänskapsrelationer som var toxiska. Där fanns både mycket skitsnack och irritation mot allt och alla och i många av dem blev jag också själv konstant kritiserad och förlöjligad. Jag var inte bra nog som jag var.
Naturligtvis var jag bra nog som jag var. Jag umgicks bara i fel kretsar. Jag kämpade för länge med dessa vänner. Ofta kämpar vi inte för lite, utan för länge. När relationer blir en kamp är det en signal om att vi behöver gå vidare.
Än idag kan jag, i vissa situationer, höra mina ex-vänners och ex-pojkvänners kritiska, ironiserande, förlöjligande kommentarer i huvudet när jag gör vissa saker. Jag vet exakt vem som skulle skratta rått åt att jag bloggar. Jag vet vem som skulle irritera sig på att min mobil så ofta är avstängd och berätta för mig att jag ”måste ha den på”. Jag vet vem som skulle förminska allt som har med ayurvedan att göra. Jag vet vem som skulle göra allt för att förlöjliga mitt målande och diktande och andliga engagemang.
Jag umgås inte längre med dem. Så jag slipper höra det. Men det är läskigt att jag, ändå, fortfarande kan höra deras röster i huvudet många år senare, när jag är ensam. Ett tecken på att jag stannade för länge.
Numera lämnar jag såna relationer snabbt som vinden. Jag har inte plats för en enda förminskande relation i mitt liv. Älska mig som jag är eller lämna mig ifred.
Och det gäller även snack om andra, förminskande av andra. Ett visst ventilerande om relationer hör till att vara människa och får oss att växa och utvecklas och förstå andra människor, men jag vill ha det kort. Och konstruktivt. Det ska inte kännas som att spy. Ett evigt klagande på sakernas tillstånd känns inte heller så upplyftande. Just klagande på sånt som redan är som det är känns så meningslöst.
Varje gång jag dömer en annan så behöver jag egentligen titta på mig själv.
Men munnen pratar om det som hjärtat är fyllt av. Därför tycker jag att det är viktigare att jobba med att må bra än att jobba med att försöka prata gott. När vi förändras inuti, när vi hittar hem i oss själva, så pratar vi gott om dem vi umgås med, om icke-närvarande människor och om sakernas tillstånd alldeles utan ansträngning. Det är inåt vi behöver arbeta. Alltid detta inre jobb.
(Om du vill arbeta aktivt med godsnack, så kan du läsa om armbandet.)
Kloka ord. Jag har också lämnat mång av mina vänner de senaste åren. Och många har lämnat mig. På sätt och vis känns det som att jag inte har några vänner kvar, även om jag fortfarande har ett umgänge. Kanske låter tragiskt, men för mig känns det befriande.
De mest dramatiska avskeden har uppstått med personer som har investerat stora delar av sin identitet i att vara goda människor. De är inte bara viktigt för dessa människor att vara goda, utan det är även mycket viktigt att vara godare än andra. Det var faktiskt först när jag såg igenom denna bluff som jag verkligen förstod vad Eckhart Tolle menade med smärtkroppen. När bluffen avslöjades förvandlades dessa människor till monster som var beredda att gå över lik för att försvara sin position som goda.
Det är en fin blogg du har. Du skriver på ett sätt som berör och känns autentiskt. Tack.
Jag tror att det där är en naturlig process när man förändras mycket inuti, att många människor försvinner ur ens liv. Vissa har varit en befrielse att släppa, andra har gjort ont. Men jag har försökt att bara låta det hända – det har känts nödvändigt. Och naturligt, som sagt.
Lustigt att du nämner det där med att försöka vara god. Jag gick och tänkte på just det där så sent som igår. Med tanke på flyktingkatastrofen som uppmärksammas så i media. Jag tänkte på hur många som lägger stor vikt vid att vara goda människor, som en del av en identitet och självbild som de vill ha, dvs vissa pratar mycket om allt de gör och jämför sig med andra, som inte gör. All hjälp som går till de utsatta är naturligtvis bra, så på en nivå struntar jag i varför människor hjälper till (även om intentionen också förstås blir en del av ändamålet). På en annan nivå fascineras jag över människors behov av ”god identitet”. Jag kan ibland också se den hos mig själv, även om den ofta är lättare att iaktta hos andra. Det är intressant :)
Tack, Stefan! Kul att höra att du läser och tycker om den.
Ja, visst har det gjort ont många gånger, men för mig har det alltid varit en befrielse när det är över. Den värsta separationen var med mamman till mitt barn. Det gjorde verkligen ont, men jag minns hur jag även då mitt i all smärta tänkte: detta må göra ont, men det kommer inte i närheten av den ångest som jag upplevde under mina värsta år. Dvs under den tiden då jag försökte passa in. Min erfarenhet är att det inte finns något mer plågsamt än att försöka passa in. Och det är ju precis det vi gör när vi försöker klamra oss fast vid en relation som inte längre är aktuell…
Jag har också reflekterat över dessa välgörenhetsprojekt med anledning av flyktingläget. Håller med dig – det är en stor egoboost för många. Det är intressant hur vi tenderar att vilja stycka upp vår tid och våra resurser i olika delar där den ena delen är något slags nödvändigt ont och den andra delen något gott, t.ex. välgörenhet och lyxshopping eller arbetstid och fritid. Varför inte låta varje handling vara ett välgörenhetsprojekt och varje sekund av vår tid vara vår fritid?
Ja, precis så har jag också upplevt det; det mest plågsamma av allt är när jag måste dölja en viktig aspekt av vem jag är för att få vara kvar i relationen. Tack för dina ord. De kom lägligt och tydliggjorde nåt som jag är mitt uppe i just nu.
Intressanta tankar om tid/resurs också. Tar jag med mig och funderar lite på. Tack, Stefan.
Tack själv. Jag har svarat på dina kommentarer nu – kul att du ville kika in :)