Foto: Scott Smithson
No mortal can keep a secret. If his lips are silent, he chatters with his fingertips.
Sigmund Freud
Jag har alltid haft svårt för hemligheter och lögner. Det som jag egentligen alltid har tyckt varit svårast är att som högkänslig har jag väldigt ofta vetat när människor ljuger för mig och så har jag valt att spela med för att de inte ska tappa ansiktet. Det kan vara väldigt obehagligt att konfrontera en lögnare.
Men det är också jobbigt att veta att man blir bedragen och känna sig tvungen att låtsas som man inte vet. Människors tilltro till ord har alltid förvånat mig. Som om ord vore det enda språket. Som om det orden kommunicerar alltid är det man lyssnar mest på. Kanske lyssnar många mest på ord?
För mig har kroppsspråk, ögonens språk, fingrarnas språk, energins språk och handlingens språk alltid vägt tyngre. Orden kommer nästan sist. Det är så lite vi ändå kan kommunicera i ord.
Ur varje por på kroppen pyser sanningen ut. Även när orden försöker vilseleda. Om man bara är uppmärksam och lite vaken.
Handlingarna talar ett väldigt tydligt språk. Det är så lätt att säga “Jag älskar dig” med ord. Det tar inte ens en sekund. Men kärlek är tydligast i handling. Om du vill veta om du är älskad, titta på hur en människa är mot dig.
Det gäller även dig själv. Så ofta hör vi idag talas om “vikten av att älska sig själv“. Och flera i min närhet hävdar att “numera finns det minsann självkärlek”. Sen låter de sig bli illa behandlade i sina nära relationer och en vän till mig unnade sig inte ens ett par vantar på hela vintern 2015 trots att han konstant frös. Är det att visa sig själv kärlek? Att trycka ner sig själv och sina känslor i en relation? Att inte ens unna sig att vara varm? Nej, bara den människa älskar sig själv som behandlar sig själv med kärlek och respekt. Ord är bara ord. Handlingarna talar ett tydligare språk.
Människors känslor pyser ut. Ur ögonen, leendet, kroppsspråket, energin de tar med sig till ett rum. Människor talar också om det som hjärtat är fullt av. Hur mycket man än försöker låta bli.
Jag tycker om sanningen. Jag tycker att den är vacker. Den har en särskild energi omkring sig, en frekvens som är omisskännlig. Man kan känna igen äkta, sanna människor på många meters avstånd. Man kan nästan lukta sig till dem om man är skicklig. Det finns alltid en känsla av lugn och avslappning kring dem. De känns trygga och rotade i sig själva.
Och omvänt gäller också. Jag tycker att jag mår väldigt bra av att leva sant och öppet, inte ljuga, inte smussla, inte dölja. Man blir inte sårbar av att visa sig. På nåt märkligt sätt blir man osårbar just för att man inte döljer sig. Nästan som om sanningen ligger som ett skyddande hölje runt kroppen. Vem kan skada en person som inte ljuger och inte döljer? Alla kort är liksom redan på bordet. Och en sann människa är inte ens med och spelar. Man är liksom fri.
Tack Elisabeth för din underbara text. Talade verkligen till mitt hjärta.
Jag har mer och mer känt vad skönt det är att vara sann och jag talar mer om det som tidigare har varit svårt eller intimt inför andra utan att skämmas.
Befriande.
Precis som du beskriver så fint blir man mer osårbar.
<3
Ja, jag tror att en del av det där handlar om mognad. En annan del helt enkelt om trygghet. När man är trygg och grundad försvinner viljan att dölja, manipulera och försköna sanningen. Inte för att jag nånsin har pysslat särskilt mycket med sånt, men senaste 8 åren nästan inte alls. Jag gillar verkligen sanning. Den är enormt befriande. “The truth will set you free.”
Tack själv snälla du som läser och skriver här :)
Gillar citatet! Har tänkt en hel del kring detta ämne den senaste tiden.
Känner igen mig i dilemmat med att genomskåda någons lögn och sedan behöva ta ställning till huruvida man ska konfrontera eller inte. Min känsla är att det ibland är rätt sak att göra, men ofta inte. För även när du tiger framgår det klart och tydligt att du inte köper vad som sagts. Då sker bara konfrontationen på en annan medvetandenivå. Och det kan ske fullständigt avslappnat och kärleksfullt.
För mig har hela begreppet lögn börjat framstå illusoriskt. Om vi alla är ett, hur kan då något annat än öppenhet existera? Hur kan lögnen existera? Det gör den inte, för när läpparna tystnar talar fingertopparna.
Det lilla jaget kan ibland missta sig för att bli lurad, men Jag med stort J låter sig aldrig luras. För Jag med stort J är fullständigt ointresserad av begrepp som sanning och lögn.
Tack för dina stora och spännande tankar, Stefan. Inte heller jag konfronterar särskilt ofta. Men det är ändå inte helt oproblematiskt för mig…