I princip varje kväll lägger jag mig med antingen en bok eller ser en film/serie och försvinner in i en annan värld en liten stund. Det är en av favoritstunderna under dagen.
I vår familj är true crime-serier en favorit och det har blivit många sådana tillsammans genom åren. Efteråt sitter vi tillsammans och förfasas över vad vi har sett.
Många jag känner tycker att det är märkligt att jag frossar så i ond, bråd död. Rynkar på näsan. Och kanske tycker jag också det är konstigt. Men inte på ett dömande sätt, mer på ett nyfiket.
Vad är det i oss som längtar så efter historier? Varje kväll, år ut och år in, historier, historier, historier. Om människors liv och leverne. Om olycklig och lycklig kärlek, svartsjuka, avund, katastrofer, pinsamheter, ilska, sorg, människans mörkaste sidor, sjukdom, mord, galenskap och död.
Såhär satt människor i grottor och runt lägereldar och berättade en gång i tiden. Hällristningar lämnades. De grekiska och romerska myterna är i princip identiska med dagens såpoperor. Samma berättelser. I bara lite nya kläder och med nya ansikten och namn och en och annan ny twist. Jag märker numera när jag följer en serie att jag snabbt inser vad som fattas. “Nu måste nån bli gravid snart. Det är det enda som inte hänt än, av allt det där vanliga…”
Hur kommer det sig egentligen att vi älskar alla dessa berättelser om människor? Att vi aldrig nånsin tröttnar? Ända till sista andetaget måste vi få höra berättelser om människor, sanna eller påhittade. De allra flesta av oss verkar fungera så. Handlar det om tröst? Igenkänning? Eller längtan bort? Alltihop eller något annat?
Bäst hittills för mig i sommar har varit “Konsten att förlora” av Alice Zeniter. Och “Den allvarsamma leken” på SVT berörde mig verkligen. Och jag fascineras mycket av mysterierna i Netflix-serien “Unsolved mysteries”.
Vad läser du eller tittar du på i sommar? Tipsa mig gärna om fler historier. Berätta om vad som berör just dig.
Lämna ett svar