Det kanske låter konstigt. Men faktum är att jag glömmer bort till och från att det är nån som läser här. Jag skriver. När det känns som att jag behöver uttrycka nåt. Det har jag alltid gjort, även om det mesta tidigare hamnade i mina block. Men det är sällan jag är inne och kollar min statistik, så jag blir alltid lika förvånad över att se hur många ni är som läser och läser, både gammalt och nytt på bloggen.
Berätta något om dig! Ja, just precis du! Jag blir så nyfiken. Vem är du? Var i landet (eller världen) bor du? Har vi träffats nån gång? Har du varit på konsultation hos mig? Hur hittade du till min blogg? Hur länge har du varit med mig här? 😊
Denna sommar har jag blivit som förvildad. Jag har varit offline och IRL mycket mer än vanligt. Levt skogsliv, plockat bär, rensat förråd, storstädat, badat, läst, målat, varit mycket hemma. Jag tror knappt att jag missat en enda synlig solnedgång. Jag har älskat vädret den här sommaren. Milt. Varierande. Osäkert. Bara det blir lite kyligt i luften så är badplatserna tomma och man har dem för sig själv. Lyxigt.
Jag har också känt och tänkt en hel del denna sommar. Sommaren blir på nåt sätt alltid en tid att känna efter och utvärdera. På alla plan. Stanna till, loda, ta ut riktningen. Den där oron jag ofta har i bröstet är en förlöpare. Jag märker att den ofta vill berätta något för mig. Om något i tillvaron som jag behöver ändra på. Och det är inte alltid lätt. Det är ofta utmanande förändringar som kräver en del mod.
Jag har avslutat några relationer i mitt liv enkom på den där känslan i bröstet. Oro, ångest. Utan att egentligen, rent sakligt, förstå vad som är fel. Det är först i efterhand, när jag har kommit ut ur den, som jag har sett det tydligare. Det har nästan uteslutande handlat om att jag har behövt trycka ner en del av mig för att kunna vara kvar i relationen. Att en förutsättning för relationen är att jag döljer vem jag är. Det är fascinerande att känslan för att nåt är fel kommer innan jag kan greppa vad som är fel, rent intellektuellt. Jag bara vet. Oron blir ett varsel.
Jag fattade en gång ett beslut, att alltid följa det som finns i hjärtat. Att vara en hjärtats slav. Så när hjärtats röst är tydlig så ger jag mig inte längre valmöjligheter. Det är bara det att hjärtats röst inte alltid är tydlig. Ibland vet man inte. Och då är utmaningen istället att stanna i ett icke-vetande, så länge som det krävs, något som är nog så svårt. Kanske det svåraste av allt.
Ja, vi träffades hos Jessica och Neil i London 1997 😊 Vera var 2 år då och nu är hon snart 25. Vi längtar så efter att träffa er igen men fram till dess läser jag här och uppskattar så dina tankar om livet som jag så ofta känner igen och delar. Jag har varit med från början och läser alltid men kommenterar sällan. Kramar från Linda Gray 🤗
Jag läser jämt när nyhetsbrevet kommer, blir alltid glad när det kommer något nytt. Är 28 år och bor i Falköping och hittade till din blogg genom en fb-grupp om högkänslighet, kanske tre år sedan. Tack Elisabeth för dina inlägg!! 🙏🏻
Marina, bor i Jämtland. Har inte träffat dig men har följt din blogg ett antal år. Minns inte riktigt hur jag fann den men nu när jag läste kommentaren här ovan om hsp-grupp på fb vill jag nästan minnas att det var så jag också hittade dig. Tror det första inlägget jag läste var det om att vara en tapetblomma, och sedan kom jag till ett inlägg om din skoltid och då kände jag igen mig så mycket, och det var så skönt och förlösande att läsa att det fanns fler som var som jag (“skolkare pga känslighet”) och att jag inte bara var lat. Sedan blev jag en trogen följare och har fått så mycket insikter av din blogg. Tack för att du delar dina tankar!
Jag heter Victoria och bor i Bergslagen. Har följt dig i några år och blir så glad när det poppar upp ett nytt inlägg i min blogg. Jag minns inte riktigt hur jag hittade dig. Vi har inte träffats. Det rör mig alltid på djupet det du skriver för det känns så sant. Det är en gåva du fått att du kan uttrycka dig så vackert och det är en gåva att få ta del av det. TACK!
Hej !
Anki bor i Stockholm, har glömt hur jag hittade till sin blogg… är inte högsensitiv men tänker mkt. Älskar ditt språk och hur du uttrycker dig. Är en sökare och tycker vardagen är ganska spännande. Finns så mycket osagt att upptäcka både inom
och utom oss själva. Din blogg är inspirerande.
Är mkt intresserad av Ayurveda och yoga.
Tack 🙏🏼
Jag heter Maria och bor i Stockholm och jag har följt dig sedan du skrev på Mittpunkt en gång i tiden. Älskade dina inlägg om relationer och självkänsla (Att undvika kärlek, Kärlekslösa relationer mm), jag återkommer än idag ofta till dom, har sparat många som favoriter. Jag gick också i rådgivning hos dig runt den tiden då du skrev på Mittpunkt och det gjorde stor skillnad i mitt liv just då.
Sedan vill jag också instämma i det ovan om att jag älskar ditt sätt att uttrycka dig, ditt vackra språk och dina tankar, du har verkligen en gåva där. Jag vill passa på att tacka för allt du skriver med tanke på alla gånger jag läser och aldrig skriver något om hur mycket jag uppskattar det. Tack finaste Elisabeth!
Hej fina Elisabeth <3. Vill börja med att tacka för att du fortfarande delar med dig här på bloggen. Jag uppskattar det! Jag fortsätter läsa även om jag aldrig lämnar några kommentarer ;).
Jag fick en gång äran att skriva en gästtext på temat ”Att tillåta kärlek”. Om jag nämner det så kanske du minns mig.
Det var roligt att vi gjorde den grejen.
Jag tycker att dina texter är ett fint stöd och jag uppskattar att känna kontakt oss människor emellan. Jag väljer noga vad jag läser och väljer bort det mesta men du är en av de där som släpps genom filtret.
Vill i samband med det berätta att jag uppskattade ditt inlägg och tips om en av Kajsa Ingmarssons böcker. Jag läste boken och uppskattade innehållet och det påminde mig om Emelie Cajsdotter. Plötsligt befann jag mig i en liten kvinnocirkel m Dig, Kajsa och Emelie. Cirkeln skulle egentligen lika gärna kunna bestå av alla människor som plötsligt får en tydlighet när allt faller på plats. Det där osynliga nätverket av människor blir plötsligt synligt och tydligheten i det är så betydelsefull. Jag är glad för att ni kom till mig. Det var fint! :)
Tusen tack för era presentationer och fina ord! Jag har läst dem flera gånger och blir rörd. För mig nästan ofattbart att ni faktiskt finns därute, att ni läser, att något betyder något, att någon får en insikt, att någon läser en bok som jag har rekommenderat. Att det skapas ringar på vattnet av det jag skriver här. Att ni tänker och skriver här ibland betyder mycket för mig. Som en påminnelse. Om att jag inte är ensam här.
För mig har det på senare år betytt mycket att få ge röst. Att låta insidan komma ut. Inte bara att få sätta ord på, som jag kanske först trodde. Utan att det också finns någon som lyssnar, en mottagare. Ni. Jag har tänkt mycket på hur viktigt det är att låta rösten ljuda den senaste veckan. Det kommer nog snart ett inlägg om det :)
Stort, stort TACK till er alla!
<3