Höst blev till vinter

Dagarna har gått så himla fort denna höst och så mycket har pågått i det tysta. Jag tror aldrig att jag har upplevt en höst försvinna i ett sånt tempo som denna.

Jag har jobbat extremt mycket. Jag har också befunnit mig i nåt känslomässigt tillstånd som är helt obeskrivligt. Liksom både stumt och hyperkänsligt på samma gång. Ja, jag ska nog inte ens försöka sätta ord på det. Överhuvudtaget har jag upplevt mycket som jag inte har ord för. Det har pågått mycket inuti som jag bara har behövt vara i.

Även om det är en fruktansvärd tid som vi är i på många sätt, med den härjande pandemin, befinner vi oss också i en mycket intressant tid. Det är inte bara därute som det händer mycket. Jag tror att många med mig också upplever att det händer mycket inuti. As without, so within.

Jag har i alla fall kastats in i en kraftig utvecklingsfas. Och ser många andra med mig som också går igenom saker.

Scrollar igenom mina flöden i sociala medier och blir alldeles matt. Så många ord, så många bilder. Julpynt, husdjur, senaste baket. Långa beskrivningar av problem eller glädjetjut. Orkar alla andra det här? Är det bara jag som inte orkar? Inte orkar läsa, inte orkar titta, inte orkar hävda mig. Det är som att mitt inre tempo skiljer sig från hela världens och när jag dessutom processar något så är det som att all min kraft går dit.

Jag har öppnat ett antal böcker under hösten också. Sådana som jag har trott att jag ska tycka om. Men märker att jag hela tiden kollar sidantalet som är kvar. Är den inte slut snart? Hur många sidor är det kvar på detta kapitel? Likadant när jag kollar på filmer eller serier. Som om jag inte riktigt fastnar. Jag gör ändlöst många pauser. Vill nånstans…men samtidigt inte. Rastlösheten är snabbt där.

Det låter nästan lite depressivt, hör jag själv, när inget som brukar engagera mig längre gör det. Men faktum är att jag är glad. Bara ointresserad. Och intrycks-trött. Har bara ett behov av att få vara ifred, från de flestas ord och bilder. Mina egna räcker just nu. Det är knappt jag orkar med dem faktiskt. Har inte velat skriva, rita, fota.

Men musik har funkat bra. Visst har jag alltid tyckt om musik, men jag har ändå aldrig vart nån riktig musikmänniska. Ord och bild har mera varit mina konstformer. Jag har ofta upplevt att jag störs av musik. Musik är direkt och högljutt och tar lätt över. Hur mycket jag än har tyckt om viss musik så har jag nästan alltid valt tystnad och naturljud framför musik. Men den här hösten har jag lyssnat en hel del på musik. Och känt att viss musik verkligen har bidragit till nån sorts läkande på djup nivå. På riktigt. Allt det som jag inte har funnit i böcker och film har jag funnit i musik; en känsla av att jag berörts djupt. Och när jag berörts så har det som vidrörts börjat läka.

Filmmusiken till Trois Couleurs: Bleu, Blanc, Rouge har spelat en central roll denna höst. Dramat, hysterin, melankolin, ömheten, tystnaden, vilan. Det har väckt så mycket i mig. Känslor som jag inte kommit åt på annat sätt. Och jag minns att även filmerna (åtminstone den blå och den röda filmen) också hade stor betydelse i mitt liv för sisådär 25 år sedan, när jag såg dem. Sedan var de bortglömde. Under en massa år. Tills musiken återigen gjorde entré i mitt liv. Och har spelats en hel årstid. Hösten som blev till vinter. Och ändå, samma musik i mina hörlurar. Som att jag inte riktigt är klar. Ett bakgrundsbrus jag har behövt för att hantera. Processer. Jag har tyckt om att musiken har tagit ett kliv fram denna höst när ord och bild, som egentligen är mina, bara har känts stumma och tomma. Otillräckliga.

På kvällarna har jag lyckats behålla mina små stunder för mig själv. Bara nån halvtimme av sittande, mediterande, reflekterande. Knappt orkat skriva eller rita som jag vanligtvis gör lite varje kväll. Bara varit. Andats. Druckit te. Trois couleurs. Andats lite till.

Jag har haft en stark känsla genom hösten om att det här är bara början.

Vad är bara början? Och början på vad? Ingen aning. Men det har funnits som en tydlig röst i mig.

Det är nu det börjar.