Hur hittar jag livskraft och mening?

Foto: Robin Ducker

Jag fick en fråga i en kommentar, som jag kommer att besvara här. Om ni har andra frågor får ni gärna maila in dem. Jag kan dock inte garantera att jag kommer svara på varje fråga, men ibland passar en fråga som inspiration till ett inlägg och jag tycker också om att se vad ni vill läsa om. Frågan nedan är något nedkortad. Tusen tack för din fråga, E!

Fråga: Hur hittar jag livskraft och mening i ett liv som känns tungt och meningslöst? Jag har fått det mesta jag ville ha av livet, materiellt och socialt, och jag har många anledningar till att vara lycklig, men jag känner mig bara tom och trött på livet.

Vad ger livet mening och glädje? Vad är receptet på lycka? Frågor som är lika gamla som människan själv. Självklart svåra frågor att besvara, men jag ska ge mina tankar om det: Det finns lika många svar som det finns människor om vad som skapar ett meningsfullt liv. Varje människa måste själv undersöka, inåt, vad som väcker glädje och mening i tillvaron. Vi kan inte lyssna på andra vad gäller detta. Varje människa har sin egen väg att gå.

Med det sagt kan jag säga att vi ofta letar mening och glädje i de stora sakerna, tex ett nytt jobb, en riktigt givande relation, ett barn att ta hand om, spännande fritidsintressen, resor till intressanta platser. Inget fel med dessa saker, men de kommer inte att tillfredsställa dig särskilt länge. De är föränderliga tillstånd. Jobbet blir till slut tråkigt eller för tufft. Smekmånaden slutar i skilsmässa eller en plågsam/otillfredsställande tillvaro tillsammans. Barnet växer upp och behöver dig allt mindre. Intressen ändrar form. Resorna kommer kännas allt mer meningslösa och tomma, en känsla av att du har sett allt redan. Ingenting i den föränderliga världen kommer ge dig glädje eller mening för mer än en kort stund. Det är inte jag som är negativ. Det är så det funkar. Världen är här för att tillfredsställa dig tillfälligt och sedan skapa frustration. För alla. Det är så vi växer och utvecklas.

Ditt intellekt kommer så småningom att ge vika, din kropp åldras och försvagas, människor omkring dig sviker, lämnar dig eller dör. Nej, världen är inte grym. Den är intelligent. Den vill bara en sak – den vill att du, innan du dör, ska veta vem du är. Njut av ett vackert utseende eller ett skarpt intellekt när du har det. Men det kommer att lämna dig, när tiden är inne. När livet börjar dra mot sitt slut så ger det dig ännu fler möjligheter att avidentifiera dig med din fysiska form – det är det som händer under ålderdomen. Livet vill att du ska släppa taget och hitta något djupare, om inte förr så åtminstone under ålderdomen. Därför utmanas du extra mycket då.

Först när vi vet detta kan vi söka någon annanstans. Och vi behöver inte vänta till ålderdomen.

Det viktigaste i varje människas liv är att veta vem du är på djupet. Det är därför livet hela tiden drar undan mattan för dig, just när du tror att du har blivit lycklig. Livet utmanar konstant. Det är uppbyggt så. Det är också därför som du utmanas mer på slutet av ditt liv än mitt i. Om du inte har vaknat då, så är livet väldigt angeläget om att väcka dig.

Vad innebär det då att veta vem du är på djupet? Att veta det är att känna det. (Det handlar inte om att formulera teorier om det i huvudet.) I början kan det handla om att spendera kortare stunder i tystnad, i meditation eller ute i naturen. Iaktta tankar som kommer och går. Släppa dem så gott det går. Bara vara, uppleva, sinnenas närvaro. Så meningslöst kan tänkas, men tro mig, det är det mest meningsfulla du kan ägna dig åt. Du kommer att uppleva mer glädje och större mening, utan att du intellektuellt kan förstå varför.

I ditt vardagliga liv handlar det om att avidentifiera dig med dina tankar. De gör sin grej, säger sånt som de alltid säger. Kanske är det samma repiga LP som har legat på sen barndomen; “du är misslyckad”, “du duger inte”, “du är ful”, “du är fel”. Låt LPn spela, men lär dig att inte ta den på för stort allvar! Det är bara en skiva och inte särskilt bra heller. Tankarna säger mycket bara för att utmana dig, göra dig upprörd eller ledsen, trigga igång dig. Så mycket i våra tankar är helt osant och helt irrelevant. Om vi bara kan låta dem vara, inte trycka bort dem, men inte ta dem på allvar, så ser livet så annorlunda ut.

Du är en del av universum, en helig varelse som består av kärlek, som bär en gnista av Gud inom dig. Allt som sägs på dina gamla LPn, eller som andra människor säger dig, som inte bekräftar det, är lögn. Så då har vi det ur världen.

Gör samma sak med dina känslor. Upplev dem, men ta dem inte på för stort allvar. Du är inte dina känslor. Du är den som kan se att de finns. Träna dig i att säga: “idag upplever jag oro” och “idag upplever jag lycka”, istället för “jag är orolig” och “jag är lycklig”. Visst, det är bara språk, men det gör det tydligare för dig att veta vem du är. Alla känslor går över, passerar som moln på himlen. Ingenting som är du kan gå över.

Du behöver inte älska dig själv. Du behöver bara veta, känna, vem du är. Du är kärlek. Du består av den. Att älska sig själv är som att hälla en vattenhink i havet. Om du består av vatten, vad bryr du dig om en vattenhink? Så försök inte att älska dig själv. Att älska sig själv är ett substitut för att veta vem du är. Lär känna dig själv istället.

När du stillar dina tankar och avidentifierar dig från dem och dina känslor alltmer kommer du att uppleva mer kärlek, dvs du kommer att uppleva mer av vad du är. (Kärlek är inte en känsla, utan vad du består av under alla dina känslor. När du skalar bort känslorna så finns kärlek kvar.) Det är det som ger ditt liv störst mening och glädje. Då kan du leka i vår fysiska värld, njuta av händelser, resor och människor, med en insikt om att händelser och resor tar slut och människor antingen sviker eller lämnar dig, alltid, förr eller senare (om inte förr, så i dödsögonblicket). Njut av världen, men livsglädjen måste du hitta någon annanstans om du inte ständigt vill kastas mellan rusig lycka och djup sorg/livströtthet. Sök i djupet av dig själv. Allt som ger livet riktig mening och djup varaktig glädje finns att finna där. Och livet kommer att ge dig otaliga tillfällen att finna den, genom en lång rad besvikelser.

Alla människors yttersta syfte är att vakna till sin sanna natur. Alla religioner pekar mot det. Och religioner har funnits i alla länder, i alla tider, på alla ställen som det någonsin har funnits människor – också långt innan vi kunde resa och influeras av varandra. Det tyder på att vetskapen om detta är intuitiv. Vi föds med den. Förr eller senare kommer vi alla veta vilka vi är, i denna livstiden eller i en annan. Men många människor måste lida mycket, dvs söka sin lycka i den fysiska världen, innan de till sist vänder sig inåt. Men vi kommer alla dit till slut.

Om du känner att livet är tungt och meningslöst så betyder det att du har fått den största gåvan en människa kan få, dvs drivkraften att börja din resa inåt. Önskar dig en fin resa!

Mitt nästa inlägg är en fortsättning på detta.