Hur ska jag kunna uthärda detta?

Häromveckan fick jag en fråga av en vän till mig; Hur ska jag stå ut med mitt arbete inom vården? Jag vantrivs så och orkar knappt en dag till.

Faktum är att den där frågan ofta dyker upp hos klienter. Hur ska jag kunna uthärda detta?

Problemet med att inte kunna stå ut är att det oftare handlar om en tanke som vi inte kan stå ut med snarare än om en faktisk situation i nuet.

Det min vän inte stod ut med var tanken på att jobba inom vården. Och det begreppet är och förblir en tanke. Vad innebär det att jobba inom vården? Ja, jag vet ju inte det. Men jag kan översätta det till min egen värld, till skolans värld. Man kan bryta ner den där abstrakta tanken.

Att jobba inom skolans värld innebär:

Att öppna ett cykellås. Att sätta sig på en cykel. Att cykla genom en skog. Att öppna dörren till skolan. Att gå i en trappa. Att öppna dörren till kontoret. Att sätta på datorn. Att logga in på min mail. Att öppna ett mail. Att svara på ett mail. Att gå i en trappa. Att öppna dörren till klassrummet. Att säga hej till elever. Att gå några steg. Att se en elev i ögonen. Att besvara en fråga. Att öppna en bok. Att skriva tre ord på tavlan. Att säga några meningar i sträck. Kanske skriva några ord till på tavlan. Ställa en fråga. Att lyssna på ett svar. Att skratta åt något roligt. Att säga att någon är duktig. Att säga att någon har fel. Att titta ut genom ett fönster och iaktta några moln. Att stänga en bok. Att gå upp för en trappa. Att ställa en kopp i en kaffemaskin. Att gå några steg. Att sätta sig i en stol. Att dricka kaffe. Att prata med en kollega.

Även om man som lärare skulle kunna säga att man inte står ut i skolans värld, så kanske man faktiskt mer än står ut med just de detaljerna som jag skrev om ovan. Varje detalj för sig. Och skolans värld är just det där. Små, små detaljer. Massvis med små nu:n, ett ögonblick i sänder.

När vi säger att vi inte står ut i vården, så gör vi vården för stort. Bryt ner tanken vården och gör det till något litet. Sen kanske man ändå vill byta jobb på sikt, men det förhindrar inte att man ändå kan inse att vården är inget mer än just de där minimala detaljerna som jag beskrev ovan.

Sådär kan man göra med allt i sitt liv. Jag står inte ut med den här sjukdomen! Du behöver inte stå ut med begreppet den här sjukdomen. Kan du stå ut med ett ögonblick i taget? Hur det känns nu? Och nu? Och nu?

Jag står inte ut med den här ensamheten. Kan du stå ut med att vara ensam just precis nu? Morgondagens ensamhet behöver du inte stå ut med. Ibland kan man inse att just nu är jag faktiskt inte särskilt ensam. Det är just tanken jag är ensam som är outhärdlig. Inte nuet; att sitta här i en soffa med en mysig bok och en kopp te och ett tänt ljus. Det är faktiskt ganska trevligt.

Släpp tankarna! Släpp de stora begreppen som inte säger något. Bryt ner till små, små ögonblick och små, små händelser. Livet är ju just detta lilla, lilla. Alltid.

Nuet är ofta fullt uthärdligt. Det vi inte står ut med är tanken på det där stora. Att jobba inom vården, att ha en sjukdom, att vara ensammast i världen.

Jag vill avsluta med en historia som en läkarvän/mindfulnesskollega till mig berättade om en patient han hade, som led av en plågsam sjukdom.

Patienten sa upprört:
Jag kan inte ha det så här!
Jo, det kan du, svarade min kloka läkarvän. För just nu sitter du här och har det såhär.
Det kan bli bättre. Jag tror det, men det vet varken du eller jag. Just nu har du två val; antingen kan du acceptera att du har det såhär just nu eller så kan du vägra att acceptera det. Oavsett vad du väljer så har du som du har det just nu. Eftersom du har haft ett motstånd mot det så länge, så testa om du kan acceptera istället – bara för att pröva något nytt.

Motståndet mot det som redan är som det är, är oftast det som skapar lidandet i våra liv. Och oförmågan att ta varje ögonblick för sig.