Det här är en fortsättning på inlägget Vad har du för historia?
Jag fick frågan om hur man släpper sin historia. Det är både lätt och svårt på samma gång. Det är lätt för att det är helt ansträngningslöst, det är inget man måste göra. Det svåra i det ligger i att man måste vara närvarande. Man måste få syn på historian när den dyker upp.
Vi bär nästan alla på mer eller mindre tunga eller sorgliga historier från våra liv. Vi har en tendens att tolka saker så att de skapar smärta i våra liv. Det kan handla om att vi har en känsla av smärta inom oss och att vi kan behöva nåt konkret att fokusera den på. Inte konstigt att jag mår dåligt när jag var med om en så jobbig skilsmässa! Men om skilsmässan var för 20 år sen så kanske det faktiskt inte handlar om den, utan snarare om att det finns smärta i oss och att vi försöker att hitta en anledning till varför den finns. Skilsmässan får agera syndabock. Vi har en historia runt den som gör vår smärta förklarlig och vi känner oss trygga i vår historia. Även om den gör ont.
Vad kommer då smärtan ifrån? Det kräver ett helt eget inlägg att besvara den frågan. Men den hålls i alla fall vid liv av att vi vägrar att uppleva den utan att vi flyr från den och genom att vi berättar våra historier om och om igen och på så sätt föds ny smärta genom att vi reagerar på våra egna historier.
En mer intressant fråga är; hur löser man upp smärtan? Genom att uppleva hur den känns i kroppen, vara med den när den är på besök, utan att fly in i något, utan att ens fly in i fler smärtsamma tankar. När vi upplever känslomässig smärta skapas tankar med samma smärtsamma energi. (Det är inte våra tankar, det är den smärtsamma energin som skapar dem.) Vi kan antingen dras in i dessa tankar eller bara iaktta dem när de kommer. Att bara iaktta kräver stor närvaro. För smärtsamma tankar har oerhört kraftfull energi och vill förföra oss, tankarna lever på att vi reagerar på dem. Det är deras föda. Om vi inte reagerar på dem så dör de rätt snabbt.
En viktig nyckel för att kunna släppa sin historia är just insikten att jag är inte det jag tänker. Tankar är så oerhört mycket mer opersonliga än vad människor i allmänhet tror. Väldigt få människor kan sluta att tänka på en uppmaning om att göra så. Tankar drabbar oss vare sig vi vill eller inte. Det är inte vi som tänker dem. Lika lite som det är vi som andas, vi som slår våra hjärtan eller vi som smälter maten. Andning drabbar vår kropp, hjärtslag drabbar oss, matsmältning drabbar oss. På samma sätt drabbas vi av tankar.
Vi kan låta tankar komma och gå. Lyssna på allt, titta på allt. Ta vissa saker på allvar. Men allt ska inte tas på allvar. Det mesta som våra tankar säger är osanning, repetetivt och starkt påverkat av vår prägling, vad vi har varit med om tidigare i livet, vad andra har sagt till oss.
Man släpper sin historia genom att se detta. Man ser att det är en historia, inget mer. Sann eller osann så är det en berättelse som inte är verklig här och nu. Och vars enda funktion är att hålla smärta vid liv. När man genomskådar sina historier börjar de så sakteliga släppa av sig själva. Utan att man gör något särskilt. Det enda som krävs är egentligen närvaro, att man ser när de dyker upp så att man kan vara där och titta på dem. Man kan säga till sig själv: ”Den där gamla CDn har jag ju redan hört. Jag tror att jag ska lyssna på nåt annat nu.” Och så fokuserar man på nåt nytt.
Man måste göra det om och om och om igen. Tills tankarna förstår att det inte längre är nån idé att dyka upp. När man inte går igång på sina egna tankar så slutar de till slut att komma.
Det kan kännas överväldigande att inse detta. Men det är också det som gör att vi kan komma vidare. Att vi kan uppleva smärta, släppa den och undvika att skapa ny.
Kommentera